Ryskt resursövertag och fördelar i luftrummet skapar enorma problem för ukrainarna. Men de fortsätter kämpa för sin frihet.
Nya dagar i frontområdet i Ukraina ger nya och nygamla intryck. Så här är några från maj 2024:
Det har blivit farligare vid fronten.
En sådan observation kan verka egendomlig. Krig är väl alltid farligt? Ja, men kriget förändras. I juni 2022 kunde jag besöka det ukrainska infanteriets frontposition i östra Ukraina någon kilometer från de ryska styrkorna. Det var biltransport ut och de sista 700 metrarna till fots.
I dag är en sådan manöver så gott som omöjlig. För att ta sig till sina stridsställningar måste infanterisoldater gå betydligt längre sträckor – jag har hört om uppåt sju kilometer. Orsaken är de billiga attackdrönarna som har blivit väldigt många fler på båda sidor bara sedan årsskiftet. Bärande på sprängladdningar på mellan ett par hundra gram till flera kilo flyger de gärna bakom fiendens linjer och angriper allt som rör sig genom att krascha in i det. I öppen terräng är fordon stora måltavlor, varför förflyttning allt oftare måste ske till fots. Natten ger inte alltid skydd. Utrustade med värmekameror ser drönarna till och med bättre i mörker.
För journalister betyder det att fler platser än tidigare är stängda. För soldater innebär vetskapen att man kan bli sprängd precis när som helst enorm psykisk press.
Det går långsamt för Ryssland.
De ryska styrkorna anfaller på flera platser samtidigt med ett betydande övertag i soldater och artilleri. Resultaten är dock än så länge begränsade. Rysslands armé har i vanlig ordning svårt att korsa vattenhinder, erövra höjder och inta även små städer utan att först jämna dem med marken, vilket tar tid.
Ukraina har problem i luftrummet.
Bristen på ukrainskt luftförsvar och avsaknad av eget modernt stridsflyg syns och hörs. Ryska flygplan dyker upp på platser dit de inte vågat sig tidigare och använder dessa fördelar maximalt. Glidbomber, gamla flygbomber som byggts om för att flyga vågrätt, släpps från ryskkontrollerat territorium bortom ukrainarnas räckvidd, men ibland fullt inom synhåll, och landar på ukrainska frontpositioner men även i städer. Det gäller dels de mindre orterna i frontområdet som ryssarna demolerar för att ta sig fram – tidigare Avdijivka, nu Tjasiv Jar och Krasnohorivka i Donbas och Vovtjansk i norra Charkiv län – dels större städer längre in på det territorium som Ukraina kontrollerar, för att träffa mål med olika grad av koppling till försvaret och för att terrorisera befolkningen.
En nyhet sedan mars är att Ryssland skickat glidbomber mot bostadsområden i Charkiv. Jag besökte två av dessa nedslagsplatser nu i maj och såg förödelsen. Det är en föraning om vad som kommer om de ryska styrkorna släpps närmare just Charkiv men även den stora staden Zaporizjzja i söder.
Ukrainarnas försvarsvilja är obruten.
En hel del missnöje pyser ut i det ukrainska samhället om både det som är kopplat till kriget och det som ligger utanför. Det är en del av det fria meningsutbytet i en demokrati och ska inte förväxlas med någon sorts uppgivenhet. De i omvärlden som tror att de kan tvinga Ukraina att acceptera en orättvis fred bör släppa den tanken. Ukrainarnas liv kan inte fjärrstyras på det sättet. De vill leva i frihet i sitt eget land, inte i en rysk terrorstat. Det är oförändrat.
Alex Voronov är skribent på Liberala Nyhetsbyrån med särskild inriktning på Ukraina.