Synen på missbruk och missbrukare har länge präglats av moralism på ett sätt som inte känns igen i övrig vård eller socialt arbete. Det bidrar till att alla missbrukare inte får den hjälp de behöver för att ta sig ur sitt beroende.
En grupp som har råkat särskilt illa ut är de som lider av samsjuklighet – i form av missbruk och psykisk sjukdom. Många psykiskt sjuka börjar självmedicinera med alkohol eller droger för att minska symptomen. Andra drabbas av psykisk sjukdom som en följd av sitt missbruk. Hittills har de samsjukliga inte kunnat få hjälp för sitt missbruk och sin psykiska sjukdom samtidigt. Enligt lag är beroendevård inte psykiatrins ansvar och beroendevården har inte kompetens att behandla psykisk sjukdom.
Hösten 2018 fick den här patientgruppen ett ansikte. Uppdrag granskning lät tittarna få en inblick i 29-åriga Sannes liv. Hon var svårt sjuk i anorexi, hade en omfattande ångestproblematik och var drogberoende. Sedan 2016 hade hon lagts in för akut psykatrisk tvångsvård 21 gånger, utan att få tillgång till fungerande behandling. Efter reportaget mötte anhöriga till samsjukliga flera riksdagsledamöter. Det ledde till att socialutskottet och riksdagen krävde förändring. Regeringen tillsatte en utredning.
I förra veckan överlämnade den så kallade samsjuklighetsutredningen sitt slutbetänkande ”Från delar till helhet.” Utredaren föreslår en omfattande reform. Det viktigaste förslaget är att regionerna ska ta över ansvaret för all vård. I dag delar kommunerna och regionerna på ansvaret för beroendevården. Kommunerna slipper dock inte ifrån alla förpliktelser. Socialtjänsten, ska enligt betänkandet, ha kvar ansvaret för stödverksamheten. Det innebär exempelvis att man ska hjälpa till med boende, sysselsättning och arbete.
De huvudsakliga förslagen i utredningen är utmärkta i teorin. Frågan är bara om de går att genomföra.
Det finns fortfarande en god dos moralism inbakad i synen på missbrukare och missbruksvården. I ett inlägg på Linkedin framhåller Karin Liljeblad, senior branschexpert på arbetsgivarföreningen Fremia, en viktig aspekt: det faktum att kommuner och regioner inte lever upp till de vällovliga formuleringar som redan finns i lagstiftningen. ”Om människor med samsjuklighet ska få det stöd och den behandling som de behöver och har rätt till, handlar det till slut om att också säkra hur lagen tillämpas,” konstaterar hon.
Det är en stor omställning av vården som utredningen föreslår. Reformen ska stegvis införas under fem år och kommer att innebära att kostnaderna ökar– även om regionerna, som utredningen föreslår, kompenseras med statsbidrag. Det ekonomiska läget i landets regioner är redan mer än ansträngt.
Entusiasmen att införa en stor och komplicerad reform, som dessutom delar av personalen lär streta emot, är troligen ganska måttlig. I detta sammanhang behöver man även beakta svårigheterna att rekrytera personal och skapa fungerande samarbeten med kommunerna.
Ska det gå behövs en kombination av morötter och piskor.
Emma Wange är politisk redaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren. En längre version av denna krönika är publicerad i Eskilstuna-Kuriren och Katrineholms-Kuriren (5/2).