En Nyköpingsbo som satte sin prägel på den svenska vistraditionen var Ulf Peder Olrog. ”Schottis på Valhall” har letat sig in den svenska snapsvisetraditionen, men det är få som insett att det är en satir över dåtidens vikingavurm.
Runt jul brukar Nicolaikyrkan arrangera julkonserter som alltid är trevliga att besöka. I år har jag tyvärr inte chansen, men just konserter är intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Nyköping har alltid prioriterat kulturen, och där ingår musik. Man skulle kunna kalla det för ett universellt språk där alla kan kommunicera med varandra. De historiska rötterna skildras väl i SVT:s Sveriges musikhistoria. Bronsålderslurar som hittats i skandinaviska torvmossar har exempelvis stora likheter med de silvertrumpeter som skulle följa med farao Tutankhamon i livet efter detta.
I Sverige har kyrkomusiken alltid haft en särställning. Men det handlar inte om strikt teologi, utan om en tradition med starka förgreningar i bondesamhället. Där sjöng man både i glädje och sorg, vilket senare togs upp av folkrörelserna. En Nyköpingsbo som satte sin prägel på den svenska vistraditionen var Ulf Peder Olrog. ”Schottis på Valhall” har letat sig in den svenska snapsvisetraditionen, men det är få som insett att det är en satir över dåtidens vikingavurm. Hans insatser för Svenskt visarkiv kan jämföras med Evert Taube eller för den delen Cornelis Vreeswijk.
Hur kommer det sig att Nyköping alltid haft musiker? Kanske beror det på närheten till både makten och folket. Hertig Karl hade en egen musikmästare men också att folkrörelserna har varit starka. Både arbetarrörelsen och frikyrkorna har sjungit. Likaså har vi haft en aktiv kyrka, men alla glada musikyttringar har inte åldrats väl. Som när man på 1980-talet skulle arrangera demonstrationer mot apartheid. Den präst som ledde allsången deklarerade glatt att ”vi ska sjunga så det hörs ändra ner till n-ordet i södra Afrika”. Avsikten var god men i dag hade han nog gjort ett annat ordval.
Julen är umgängets högtid och där ingår musiken. Oavsett om det handlar om att i ensamhet titta på en tv-sänd konsert eller att sjunga tillsammans i kyrkan.
Julen är umgängets högtid och där ingår musiken. Oavsett om det handlar om att i ensamhet titta på en tv-sänd konsert eller att sjunga tillsammans i kyrkan. Det är också en lång tradition som går tillbaka djupt ner i historien. Vi vet inte hur bronsåldersmänniskorna pratade, men de hade kunnat relatera till exempelvis Händels basuner eller för den delen Anna Bergendahls klatschiga hitlåtar.
Förhoppningsvis kommer det musikaliska Nyköping att fortleva och nästa år ska jag försöka ta mig till Nicolaikyrkans julkonsert. Det är en bra avslutning på året som gått och visar glädjen i hur ett antal entusiaster faktiskt sprider glädje till sina medmänniskor.
Med förhoppning om en god jul och ett gott nytt år!
David Lindén är historiker och författare. Han medverkar som fristående kolumnist i SN.
