Semestern är slut och i år har jag försökt att hitta glädjen i det lilla. Innan semestern kom jag nämligen ut med min nya roman som är inspirerad av mina morföräldrar och genom berättelsen har jag funderat mer på vad som gör en lycklig.
För just det där med strävan efter lycka är en av orsakerna till att Earth Over Shoot Day inträffade 29 juli i år. Någonstans längs vägen har vi intalat oss själva att vi behöver x, y och z för att bli lyckliga. Mycket vill sedan ha mer och vi blir snabbt missnöjda imorgon med det som nyss fick oss att bli nöjda idag.
På grund av denna överkonsumtion lever vi resten av året på lånade resurser och jag undrar om vi konsumerar för att leva eller lever för att konsumera? Och framför allt, gör det oss lyckligare?
Låt mig illustrera med tre jämförelser mellan 1920-talets Sörmland och i dag.
Min morfar fick en tandkräm i julklapp och minnet av den lever vidare än i dag. I dag spenderar föräldrar cirka 3000 kronor på julklappar till sina barn varje år. Småbarn har i snitt 536 leksaker var, men mer än hälften används inte. En tandkräm gav mer glädje 1920 än vad leksaker motsvarande 3000 kronor gör idag. Någon form av inflation av lyckovalutan har skett.
Varje söndag kokade min mormors mor mjölk och blandade i kakao. ”Då var det som fest”, sa mormor. I dag äter vi omkring 15 kg godis per person och år. Det är 50 gånger mer sötsaker i veckan än 1920, men råder det feststämning? Snarare tvärtom då 52 procent av Sveriges befolkning i dag lider av fetma.
Min mormor hade alltid en dörrmatta ovanpå finmattan för att inte nöta ner den just där hon hade fötterna. Nu konsumerar vi 47 procent mer inredning än 2009. Vi köper efter begär framför behov, vilket leder till ett slit- och slängsamhälle där vi kortvarigt är lyckliga med det vi har innan det byts ut mot något annat som är på modet.
Självklart har mycket annat blivit bättre, men nu handlar frågan om lycka. Känns det inte som att man var lyckligare förr? Ett stort hinder för den omställning som krävs för att leva inom planetens gränser är att vi inte vill backa i utvecklingen och bli av med allt som vi ”villhöver”. Men är det vi själva som tycker att vi måste ha allt och lite till eller är det konsumtions- och tillväxtsamhället som lurat i oss det? Vem har intalat oss att saker är roligare om vi slipper längta eller att något blir godare ju mer vi får av det? Ni hör ju själva att det låter urdumt när man säger det högt.
För mig är det tydligt när jag fått chansen att blicka tillbaka genom mina morföräldrars minnen att vi inte borde vara så rädda för att downsiza. Det kanske rent av ger oss mer än vi förlorar?
Elin Hedlén är författare och konsult i hållbart samhällsbyggande. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.