”Drick vodka och bada bastu så kan inte coronan få grepp om er!” uppmanar Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko. ”Här dör ingen i corona”, är hans myndiga meddelande till omvärlden.
Vitryssland, eller Belarus, som landet rätteligen heter, är Europas sista (och glömda)fullblodsdiktatur med en ledare som jag gärna vill kalla ”operettkejsare” om inte verkligheten för landets 10 miljoner vore så fullständigt eländig, både till kropp och själ. Lukasjenko möter sina kuvade undersåtars krav om demokrati och anständighet med trumpska manér, med arroganta och självtillräckliga gester. Omvärlden blundar. I ett demokratiskt friskare Europa skulle Lukasjenko mötts med hårda motaktioner, men så icke nu. Ingen hjälp till mina vänner inom den fackliga och politiska underjordiska oppositionen som efter bästa kreativa förmåga försöker dra av diktatorn hans självbelåtna flin och vassa vapen.
Men varför ska EU-ledarna bry sig om de tio miljonerna belaruser när de vänder bort ansiktet inför fakta att det politiska ledarskapet i Ungern, i Polen, i Rumänen, i Bulgarien, trampar på EU:s grundläggande stadgar om demokrati, oberoende domstolar och social rättvisa? Samtidigt betalar vi andra – särskilt Sveriges skattebetalare – ändlösa miljarder över EU:s budget till dessa regelbrytare för att ”utveckla” deras länder. I praktiken ger miljarderna ytterligare kraft åt regelbrytarnas politiska ledarskap för utökad envåldsmakt.
I Västeuropa har demokrater sedan länge förfasat sig över att Ungerns självhärskare Victor Orban och hans polske ideologiske broder Jaroslaw Kaczynski trampar på demokratin. Men jämfört med Aleksandr Lukasjenko spelar de två i maktmissbrukets gärdsgårdsserie.
Jag får löpande information från mina vänner i Belarus om läget för deras vardag och för brist på demokrati . Vi arbetade tillsammans under flera år i den underjordsiska oppositionen. När jag blev svartlistad i Belarus drev vi utbildningarna utomlands, där de som kunde ta sig ur landet deltog. De flesta vännerna sitter idag antingen i fängelse, har husarrest eller har fått sparken från jobbet för facklig och politisk aktivitet.
Ingen dör av corona i Belarus, säger diktator Aleksandr Lukasjenko. Drick vodka och bada bastu. Sanningen är att det dör belaruser varje dag i covid-19. Sjukvården är eländig och för att få en kvalificerad vård krävs mutor.
Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser, men hos Belarus diktator har det aldrig funnits några.
Ulf-Göran Widqvist (S) är författare och småföretagare. Han medverkar som fristående krönikör i SN.