Påskafton 2022 i Sverige, ett land med kristen tradition och historia. Efter två år av pandemi kan folk äntligen fira som man brukat – med familjemiddagar, äggjakt och kanske ett och annat kyrkobesök. Och aldrig har väl påskens budskap varit viktigare än nu: kärleken till sin nästa, hoppet och tron att ljus övervinner mörker. Inte bara för att det nu pågår ett inhumant krig i Europa, det vi som mänsklighet svurit inte skulle få ske igen. Utan minst lika mycket för vad som, i krigets och pandemins skugga skett här.
Det dödliga skjutvåldet har stigit till nya, skrämmande nivåer. Med 46 döda i 335 skjutningar under 2021 toppar Sverige numera statistiken i Europa. Och trenden består. De första två månaderna 2022 var de dödligaste sedan polisen skjutningsstatistik startade.
Varför gör folk såhär? Enkel fråga, men svårare att besvara. Några mönster kan vi nog se, om vi vågar. Människovärdet i förortsgangsterns värld mäts enkelt i kronor och ören. Livet är kort – levs i 200 knyck, med droger, bling-bling och snabba cash. Ett sätt att hämnas på samhället för uteblivna chanser och slocknat hopp? Eller på sig själv, för alla chanser man fick men inte orkade ta?
Folk kränks och kränker. Att vara ”svenne” är ett skällsord. Och att barn födda i Sverige talar svenska med brytning och fel ordföljd går emot språkforskningen. Den visar att barn som ingår i en språkmiljö före 12 års ålder lär sig det på modersmålsnivå.
Språket har blivit en markering mot samhället, där ens liv finns, men där man inte ingår. Eller känner att man tillåts ingå.
Barn och unga i den utsatta förorten behöver andra förutsättningar. Sprungna ur tydliga krav och förväntningar på familjen och föräldrarna. Att lära känna det samhälle man flyttat till ifråga om system, regelverk och sociala koder, så att man vet hur man kan, får och bör uppfostra sina barn inom en svensk kontext. Att språket är ett avgörande verktyg för att kunna navigera och utvecklas i samhället - och för att hindra barnen från att få maktövertag om de förstår svenska bättre än sina föräldrar. Att bidra till samhället genom egen försörjning via arbete, företagande eller studier för att nå dit – detta blir norm för barnen först när föräldrarna lyckas visa att det är en norm.
Alla dessa krav måste staten, regionerna och kommunerna ställa. Som ett sätt att visa omsorg, ja rent av kärlek gentemot sina medborgare. För det är knappast det kristna kärleksbudskapet som tar kål på våra ungdomar i förorten. Där behöver inga fler dö nu – Jesus offrade sig ju för dem redan för 2000 år sedan.
Anna Lövheim är konsult i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.