Har vi kommit tillräckligt långt från valrörelsen för att släppa den senaste laddningen plakatretorik i energipolitiken? Osvuret är bäst, men de flesta har nog redan förstått att framtidens energiförsörjning inte är en enkel historia. Regeringspartierna har, vilket vi sett under våren, delvis lämnat positionen att allt handlar om kärnkraft. Fotfästet har breddats för att inte framstå som enögda motståndare till det förnyelsebara. Varken de tre partierna eller vårt samhälle har råd med något annat.
Hur vi säkrar vår energiförsörjning hänger intimt ihop med hur vi möter de klimathot och medföljande samhällshot som riskerar både vår planet och det moderna livets hållbarhet.
Om vi blickar framåt så finns mycket att göra, men låt mig ta avstamp i detta med hjälp av en bok, en memoar av en lokal företagsprofil. Kjell Håkansson har varit flitigt förekommande på SN:s debattsidor sedan jag började på tidningen 2001. Ofta publicerad med undersignaturen ”före detta vd i privata och offentliga bolag”. Mest känd är han för sin tid som chef på energiföretaget Studsvik under tio år. Detta var under det för kärnkraftsfrågan så händelserika 1980-talet.
Vi är inte överens om allt här i världen, men Kjell Håkansson är en klok karl, om du frågar mig. Under covid-åren (2021) kom han, född 1929, ut med sina memoarer. Den har titeln Min aktiva karriär och den radioaktiva (Breakwater). Jag fick tillfälle att läsa om en del på semestern.
Huvudfokus är på tiden som vd för Studsvik, då ”när kärnkraften klöv oss”. Många av oss har stått på den ena eller andra barrikaden, men inget är som förr. Förändring av det som har varit, det är det enda som egentligen är givet här i livet.
Ur boken är det värt att lyfta fram det avsnitt som blickar mot vad framtiden behöver. Kjell Håkansson vill där omfamna helheten i klimatproblematiken. Mänskligheten måste ha en strategi och en beredskap för att säkra gränserna för vad vår planet tål. Det finns möjlighet att motverka de mest katastrofala scenarierna. Inget är kört. Trots att hotbilderna är mörka.
Att i stället ägna sig åt förnekelse av själva klimathotet leder bara till större problem för alltfler av våra medmänniskor. Vetenskapen har en del att säga, och det ger en bild av vad som kan åstadkommas.
Kjell Håkansson för en nyttig diskussion om vad som behövs eller kan komma att behövas. Hur ska vi kombinera de faktiska resurser som mänskligheten har till sitt förfogande? Det gäller på energiområdet, men också med en uttalad omsorg för våra gröna resurser som jord, vatten och natur.
Här är Kjells sex sammanfattande punkter:
- Skapa en global modell för en planet i balans.
- Byt ut BNP, bruttonationalprodukt och ersätt den med ett Happy Planet-index, ett fördjupat mått på ekonomisk framgång och utveckling.
- Samla de främsta företrädarna för världsreligionerna som aktörer för att aktivt främja en planet i balans.
- Säkra något liknande som Parisavtalet för att få till globala insatser för ”återförvildning” av jord och i hav.
- Fullfölj Parisavtalet, skrota explosionsmotorn, stimulera utveckling mot en fjärde generationens kärnkraft som komplement till vind och sol, det förnyelsebara.
- Ta höjd för ett värsta möjliga-scenario, inklusive en fullt ut katastrofal utveckling i Östersjön. Om det går så långt, vad kan och ska då göras – om det vi gör nu inte räcker till?
Samtliga punkter går att diskutera närmare. Det går inte att komma ifrån att planeten, hållbarheten och energin hänger ihop. För att hantera livsavgörande hot och risker, men också för att kunna säkra en växande livskvalitet, lokalt och globalt.
Vår nu levande generation har ett uttalat ansvar – oavsett födelseår – att inte fastna i det som har varit. Vi har att bidra till något betydligt bättre för fler.