För någon dag sedan skrev riksdagsledamoten Robert Hannah (L) en debattartikel i Expressen om att Sverige borde förbjuda flickor att bära slöja i skolan. I denna använder Hannah diverse metaforer för hijaben, såsom bland annat “flickornas berlinmur”. Vad Hannah anser om hijaben och dess betydelse får stå för honom. Men debattartikeln är ett glasklart exempel på när politiken och kulturen sammanflätas på ett skadligt sätt. Kulturen måste få kunna stå för sig själv, utan politikens inblandning. 

Av uppenbara skäl finns det många anledningar för politiken i sig att inte vara klåfingriga inom kulturen och på så vis låta politiker hålla armlängds avstånd. Men problemet i dag är större än så. Problemet är snarast att det politiska respektive det kulturella perspektivet allt som oftast blandas ihop till ett enda perspektiv. Kort sagt, går det att sammanfatta dagens läge som att det som anses vara kulturellt förkastligt bör bekämpas eller minskas genom hårda politiska åtgärder. 

Debatten om det kulturella fenomenet slöja är ett praktexempel på den typen av sammanblandning. Att hijabens kulturella innebörd i vissa sammanhang kan anses vara förkastlig, det kan nog de flesta skriva under på. Det går inte minst att se i den revolt som många modiga kvinnor i Iran har gjort, och riskerat livet, bara under de senaste veckorna. Den iranska regimen har där politiskt bestämt hur kvinnor ska klä sig, och slår stenhårt ned på den som står upp för sin individuella och kulturella frihet att välja kläder.

Att det, i ett annat sammanhang, pratas om att förbjuda hijaben gör att frågan går från att vara just kulturell till att bli politisk. Saker och ting måste, oavsett vad man tycker, kunna anses vara kulturellt tvivelaktigt, men inte behöva blandas ihop med politiska åtgärder. 

Men detta är större än bara hijabfrågan. Det berör även kristna inslag på skolavslutningar, vilka ord man ska och inte ska använda och huruvida det ska supas på julafton eller inte. Oavsett om man anser att förekomsten är okej eller inte, ska inte politiker gå in och styra företeelsen åt endera håll. 

Till syvende och sist är detta en fråga om vad som är samhällets epicentrum: politiken eller kulturen. Kultur, oavsett om den anses vara bra eller dålig, skapas i det spontana mötet mellan människor, inte runt förhandlingsbord i kommuner, regioner och riksdag. Så måste det också förbli. 

Vad politiker som Robert Hannah tycker, rent kulturellt, i slöjfrågan får både vara upp till och stå för honom själv. Det ska andra inte lägga sig i. Men att göra frågan politisk gör att frågan går från att ingå i en intressant och relevant kulturdebatt till att bli en politisk kraschlandning. En potentiellt bra landning, men på fel flygplats.

Caroline von Seth är ledarskribent i SN.