Snart stundar presidentvalet i USA. I valmöten och anföranden slår sig president Trump för bröstet över allt som han säger sig ha åstadkommit under sina fyra år (hittills) på posten.
En historiskt stark ekonomi, förbättrade livsvillkor av aldrig skådat slag för afroamerikaner och ”hispanics”. En pandemi han – personligen – har lyckats besegra. Samt jobb. Han har fått hem jobben till USA igen. För all del, vi ser en rörelse av att fler produktionslinor hittar sin väg från tidigare låglöneländer som Kina, Bangladesh och Indien tillbaka till USA, Europa och även Sverige. En kombination av ökad automatisering och högre lönenivåer har utjämnat skillnaderna mellan produktionskostnader här och där.
Parallellt har covid-19-pandemin tydligt blottat det sårbara i att ha produktion och marknad på så stora avstånd, när alla transportflöden plötsligt stryps. Lägg därtill ökade krav på hållbara transporter med minskade utsläpp, så vips! Då fattar marknaden beslut. Föga grundade på en politikers svulstiga retorik, desto mer på affärsmässig logik.
Den kanske mest intressanta frågan – leder då den nya trenden till en stor ökning av antalet jobb i USA, så som Trump hävdar och ett resultat han tillskriver sig själv? Det är en stadigt ökande robotisering, och ett minskat antal personer som måste anställas och avlönas, som har gjort det ekonomiskt försvarbart att ”flytta hem” tillverkningen till USA. Eller till Europa, för den delen.
Slutsats: tveksamt om jobbtillväxten. Ytterligare slutsats: inte ens en amerikansk president råder över allting, och bör då hålla sig för god för att lura väljarna att tro så.
Även svensk politik har sitt. Käbblet om en moderniserad arbetsrätt har pågått länge och på senare tid antagit snarast grandiosa proportioner. Hot om misstroendeförklaring mot statsministern, regeringskris och nyval, såväl från regeringens samarbetspartier som från oppositionen. Men hoten ekar ihåligt – vänstern vill inte fälla en S-regering och borgerligheten vill inte stödja vänstern och på samma gång missa chansen att reformera LAS.
Dessutom värnar de alla den så kallade svenska modellen, där fack och arbetsgivare utan politisk inblandning förhandlar sig fram till arbetsmarknadens avtal. Och låt det så förbli!
För den senaste veckans turer visar mer än något annat en sak. Politiken ska vara tydlig men begränsad. Då funkar den som bäst. När den antar alltför ”lurviga” föreställningar om sin egen makt, riskerar de faktiska resultaten att utebli eller få oönskade konsekvenser. Lika sant i USA som här hemma.
Anna Lövheim är konsult i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.