”Jag har inget emot homosexuella, men jag förstår inte varför de måste trycka upp det i ansiktet på oss andra. Du är bög – ok! Varför behöver du dansa naken på gatan?”

Året var 2011 och Pride hade lagt sitt glitter över Stockholm. Jag och några bekanta stod och tittade på det dansande och tjoande tåget. Ett flak med en grupp män med könsdelarna instoppade i vad som på håll såg ut som små läderstrumpor hade precis rullat förbi. Strax före dem hade en dam i 60-årsåldern gått förbi i bara kardborresandaler, skrevet skylt av de hängande brösten och stora magen. Min bekant la pannan i djupa veck och skakade på huvudet.

Hans åsikt är inte unik, varken då eller nu, nästan ett decennium senare. Varje Pride dyker kommentaren upp, såväl på sociala medier som vid middagsbord här och där. Det handlar inte nödvändigtvis om homofobi. De flesta som ogillar synen av nakna dansande personer på gatan ogillar detta oavsett dessa individers sexualitet. Som heterosexuell ligger det ibland närmare till hands att se offentlig nakenhet som osmaklig histrionism, än ett politiskt ställningstagande.

 

Inställningen är inte märklig. Den som är heterosexuell har oftast inte behövt ifrågasätta sin sexualitet eller könsidentitet, och inte heller behövt gömma, förklara eller ursäkta densamma. För HBTQI-personer däremot är en sådan tillvaro mer undantag än regel. Pride blir då ett sätt att – för många första gången – uttrycka sin sexualitet utan förbehåll.

Sverige är ett av världens säkraste och mest progressiva länder när det kommer till HBTQI-personers rättigheter. Beroende på institut och år ligger vi stadigt på första till tredje plats, tillsammans med Kanada, Portugal och Norge. Därför kan man, om man ogillar glitter och nakenhet, fråga sig varför Pride tar upp så mycket plats just i Sverige, där vi bevisligen ”redan har det bra”. Till och med vår statsminister och överbefälhavare har ju gått i tåget, något som är helt otänkbart bara på andra sidan Östersjön.

Det är därför Pride – i all sin teatrala prakt – är viktig, även i Sverige. Vi behöver hålla Pride för att vi kan hålla Pride. Vi behöver hålla Pride för att ge fristad åt de medborgare som hela livet har behövt hålla sin sexualitet och sin kropp undertryckt och undangömd. Faktiskt inte bara för våra medborgares skull. När en tredjedel av Polens regioner utropat så kallade ”HBTQ-fria zoner” behövs Pride som en politisk protest i solidaritet med de tusentals människor som i dag, såväl i Europa som världen över, lever i förtryck och fångenskap.

Några glada dansande bögar och nakna damer i kardborrebandssandaler är nödvändigt för friheten. Dagen vi har föst bort dem från offentligheten är dagen vi valt fel väg. 

Dana Pourkomeylian är liberal skribent, knuten till Liberala Nyhetsbyrån.