I Sudzja känns kriget både mycket nära och långt bort. Ödsligheten och den fläckvis utbombade bebyggelsen vittnar om att detta är ett aktivt frontområde. Men det är mestadels tyst.
”Det här lugnet är bedrägligt”, säger soldaten som vi kan kalla Andrij. Tillsammans med två stridskamrater har han tagit mig till denna del av Ryssland som sedan augusti kontrolleras av Ukraina. Avtalet är att jag inte avslöjar soldaternas förbandstillhörighet. Men detta är killar som kan ta vara på sig själva. De visar inga tecken på oro men det märks att de tänker sig in i scenarier som ligger en bra bit ifrån denna stillhet. De har varit med om det många gånger.
”Om du hade kommit för tre månader sedan, hade du kunnat åka runt här avslappnat som en turist”, upplyser Andrij gång på gång. Det ska inte tolkas bokstavligt men illustrerar förändringen från den tid då många journalister åkte hit.
Den ryska armén får här sedan november hjälp av tiotusentals soldater från Nordkorea. Ukrainarna säger att nordkoreanerna inte är anmärkningsvärt skickliga men fullt dugliga, hängivna och framför allt många. De används som spets i infanterianfall, vilket innebär att de tar de största förlusterna. De går fram i våg efter våg tills de bryter igenom. Det är brutalt mot de anfallande, men ger ett visst resultat. Sedan september, höjden av de ukrainska framgångarna, har ryssarna tagit tillbaka ungefär hälften av territoriet de förlorat i Kursk län.
Hotet från luften har blivit svårare att hantera. Den senaste innovationen på båda sidor är FPV-attackdrönare som styrs via fiberoptisk kabel. De är något långsammare än traditionella FPV och måste flygas i rakare banor för att inte kabeln ska trassla in sig. Men de är immuna mot störsändare vilket gör dem extremt farliga.
Vi rör oss i Sudzja med detta i åtanke. Platser med stora öppna ytor mot fiberdrönarnas inflygningsväg undviks. Denna morgon är det lågtryck med tät dimma, vilket minimerar synfältet för drönare. Men man kan aldrig vara säker.
Av Sudzjas drygt 5 000 invånare före det ukrainska anfallet i augusti är uppskattningsvis 200 kvar. En del av dem bor på ett internat som drivs av de ukrainska myndigheterna, andra är kvar i sina bostäder. De försörjs med dagliga ukrainska leveranser.
Frontlinjen går tre-fyra kilometer härifrån. Utmed Sudzjas huvudgata till östra änden av staden är förstörelsen enorm, med hus efter hus utblåst. Många enfamiljshus är helt jämnade med marken. En del av detta inträffade när Sudzja intogs av ukrainarna i augusti men det allra mesta är resultatet av rysk beskjutning sedan dess.
På vägen ut ur Ryssland tittar jag mer noga på vad ryssarna egentligen hade i skyddsväg intill gränsen – inte mer än ett fåtal lätt befästa armépositioner. Det syns att de inte väntade sig något stort ukrainskt anfall på denna plats.
Rysslands misslyckande blir också ett bestående intryck från detta besök. Den ryska staten förlorade kontrollen över sitt eget territorium och kan ett halvår senare inte ta tillbaka allt, inte ens med hjälp av kanonmat från Nordkorea.
Och så handlar det om det mänskliga priset. Ödeläggelsen av södra Kursk län är inte det enda exemplet på den olycka som Putin har dragit över Ryssland men det mest iögonfallande. Massflykt och raserade ryska städer kan inte pratas bort.
Alex Voronov är skribent för Liberala Nyhetsbyrån med särskild inriktning på Ukraina.