Vad i hela friden är detta? Det kan ju inte vara på riktigt, tänkte jag. Det var på nyårsafton som vi satt ett gäng kompisar runt matbordet och lyssnade på låtar från våra tonår. Popmusiken från de tidiga 2010-talet fick oss att hysteriskt skriksjunga. I nästa stund fick min kompis för sig att hon skulle introducera oss till den musik som dagens tonåringar lyssnar på. Hon satte på en låt som just nu ligger högt på svenska spellistor. Från högtalaren började låten “Rid mig som en dalahäst” spelas.
Raggar-dunken har sannerligen slagit igenom bland unga. Jag hade tidigare fått nys om artisterna Hooja. Deras låt “Banan Melon Kiwi & Citron”, som har över 21 miljoner lyssningar på Spotify, är humoristisk och driver med stereotyper av stockholmare såväl som norrlänningar. Jag måste erkänna att jag faktiskt börjat gilla den. Men den låten som dunkade från högtalarna på nyår var något annat.
Låttexten fick mig att rycka tillbaka. Det insinuerades om sexuella utnyttjanden av tjejer och de nedlåtande termerna om kvinnor färgade varje vers. När jag googlade på artisterna hade de flera andra låtar på samma tema - som “strypsex i ditt garage” och “rullande horhus”.
Det kändes som att jag plötsligt drabbats av moralpanik, vid blott 24 års ålder. Visst är kultur subjektivt, men det kunde väl inte vara rimligt att det var detta som unga killar och tjejer nu lyssnade på. Vi har ju nått stora framsteg inom jämställdheten. Den yngre generationen har fått uppleva #metoo och samtyckeslagstiftningen. Vi har fått ett skifte i populärkulturen, där fler kvinnor porträtteras som fullständiga karaktärer i stället för biroller till män.
Är detta motreaktionen och början på en ny våg? Är detta den nya ungdomsrevolten?
Jag tog ett djupt andetag och började fundera. Raggarkulturen och raggar-dunken var ju trots allt inte ett nytt fenomen. Kulturella inslag är ofta återkommande och återvinns i nya format. Detta kanske inte var så farligt ändå? En nyfunnen inspiration från 1970- och 1980-talets raggarmusik? Men trots allt var något väldigt annorlunda med den här musiken.
Eddie Meduza som var frontfigur för den tidigare raggar-musiken skrev både ironiska och samhällskritiska texter, där han sparkade uppåt mot makthavarna i Stockholm. Kritiken och ironin var viktiga komponenter, detta tycks helt saknas i dagens raggar-dunk. Eller snarare tycks ironin tappas bort i detta nya format. För visst kan det finnas ett mått av ironi i dessa låter, ironi är nästan alltid en del av ungdomskulturen. Men, den ironin saknar fingertoppkänsla och perspektiv, därmed går ironin förlorad. I stället serveras en närmast nihilistisk syn på samhället. Kvar blir bara en förlegad kvinnosyn.
Den popmusik som jag tidigare har lyssnat var inte alls fri från problematiska texter. Men de kändes aldrig lika grova som detta. Kanske beror det på att jag var yngre och mindre normkritisk då? Kanske kändes det annorlunda för att låtarna var på engelska och därför inte lika närgångna?
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som rör om dessa känslor i mig. Det är kanske oron för vad denna musik säger om samtiden, det är trots allt det som kulturen speglar. En oro över en reaktionärt konservativ våg. Kanske är det en överdrift. Men låten lämnar mig med en bitter eftersmak.
Nora Karlsson är ledarskribent.