Talesättet “att inte ropa varg” har fått en ny innebörd inom gamingkulturen. Vad som till synes började som ett mörkt skämt har växt till en förödande global trend kallad ”swatting”. Räddningstjänst och polis tillkallas till falska ”gisslandraman”, medan allt spelas in via livefilm i spelforum. Förnedring, skämt eller bara idiotiskt? Frågorna är många om det nya fenomenet.
”Swatting”-fenomenet tog sin början i USA under hösten. Att ”swatta” går ut på att falsklarma polis om att det skulle försiggå ett grovt brott i en datorspelares bostad. Den falska ”anmälaren” ringer in till 112 samtidigt som personen som utsätts för falsklarmet livefilmar sig själv spelande via olika typer av gamingportaler. Det är ett vanligt fenomen att datorspelare filmar datorskärmen och sina egna ansikten samtidigt som andra internetspelare tittar på när huvudpersonen spelar och reagerar på vad som sker i spelet. När spelaren minst anar det stormar polisen in i dennes hem, med utgångspunkten att det pågår ett grovt brott – exempelvis en kidnappning eller en grov misshandel. Allt filmas via spelarens datorkamera, vilket visar ingripandet inför internetpubliken och framför allt den som har ringt in falsklarmet (SVT, 20/2).
I ett amerikanskt fall ledde falsklarmandet till att insatsstyrkan sköt ihjäl en spelande pojke. Personen som falsklarmade dömdes då till 20 års fängelse för vad som antagligen hade börjat som ett obehagligt, mörkt skämt. Oavsett vilket syfte dessa människor har bakom falsklarmen har det lett till dödliga konsekvenser för offren.
De morbida busringarna är inte bara skadliga för enskilda individer utan även för hela samhällsbygget. Falsklarm äventyrar både liv och gemensamma resurser som kunde ha lagts på människor som verkligen är i nöd. Välfärden går redan på sparlåga i ekonomiska mått. Falsklarm utarmar därmed en redan ekonomiskt ansträngd och livsviktig sektor.
När polis- och räddningspersonal larmas om allvarliga brott kommer andra larm att nedprioriteras till förmån för den allvarligaste. Resurserna är alltid begränsade och i en nödsituation där de svåraste larmen senare visar sig vara falska kan de onödiga utryckningarna ha kostat någon annan livet, eller varför inte oåterkalleliga skador på egendom? Föreställ er om en sådan kaotisk prioriteringssituation skulle skett i samband med exempelvis veckans förödande förskolebrand i Brandkärr.
Skador på liv, hälsa och fastigheter kan bli stora och det är de oskyldiga som får betala för falsklarmarnas ”skoj”. Det finns få beteenden som är så omoraliska som detta.
Linnea Hylén är regelbundet återkommande ledarskribent i SN.