Erik Ullenhag som en gång kämpade om partiledarpposten med Nyamko Sabuni och Johan Pehrson i Liberalerna, kämpade också för minoriteters rättigheter.
Det har gått drygt två år sedan riksdagsvalet som innebar att en för Sverige på förhand hävdad otänkbar konstellation intog regeringsställning. Om skadan som den här tiden har åstadkommit på den liberala demokratin går att reparera, det får framtiden utröna. Något vi däremot redan nu har lärt oss är att det tar ungefär två år att bryta ner den liberala vakthund, som utlovades inför valet, till en medgörlig knähund.
De antidemokratiska förslagen har haglat ur det ovädersmoln som stavas Tidösamarbetet. Sedan tidigare står det klart med sänkta mediestöd, kapad folkbildning, visitationszoner, hemlig avlyssning och anonyma vittnen. Då gick tongångarna ofta att politik är en förhandlingskonst.
Vissa saker måste sväljas för att man ska kunna vara en liberal garant i andra. Var gränserna för det här andra faktiskt går tror jag inte ens att Johan Pehrson längre kan svara på.
Johan Pehrsons partikollega och efterträdare som integrationsminister, Mats Persson – och förvirrande nog även företrädare som utbildningsminister – agerar nu själv posterboy för en ny kartläggning regeringen vill införa. Varje år ska vi lägga två miljoner kronor av skattebetalarnas pengar på att åsiktsregistrera värderingar hos olika invandrargrupper i Sverige. Vad vi sen ska göra med informationen, eller för den delen hur vi ska samla in den, verkar vara av mindre intresse. Det börjar bli oerhört trångt på den svenska politikens högerkant. Likväl väljer Sveriges enligt utsago enda liberala parti att själva greppa hundvisslan i invandringsfrågan.
Man kan tycka att regeringspartierna kunde använda den egna partikassan för att ta fram opinionsundersökningar om man prompt behöver ett slagträ i debatten, men Mats Persson nyttjar i stället statsbudgeten till att hamra in budskap om polarisering och etniska särdrag. Dagens debatt saknar knappast medvetenhet om de integrationsutmaningar som Sverige står inför. Tvärtom är de ytterst närvarande.
En fråga där just Liberalerna haft etos är skyddet av minoriteter, något Nyamko Sabunis motkandidat Erik Ullenhag länge har haft en stark ställning inom och byggt vidare på som ambassadör i Israel. Att något av det här arvet skulle ha levt sig kvar syntes det inga spår av under den senaste partiledardebatten.
På frågan om svenska judars utsatthet inleder partiledaren med ett förvirrat resonemang kring vikten av att medborgare respekterar grundlagen, mumlar något kort om skolan innan han kommer på sig själv och menar att det är bättre om programledaren ställer frågan till någon annan.
Tidöavtalets ovädersmoln har dragit in över Sverige, skriver Ulrica Schenström.
Hur länge mäktar ett parti med när dess kamp för överlevnad präglas av att inte kollapsa – när Moderaterna pressar uppifrån och Sverigedemokraterna tar varje chans att stoppa in kilar från sidan? Med facit i hand blev svaret två år.
Om något skulle vi behöva åsiktsregistrera Liberalerna. Vad tycker de egentligen och är alla uppoffringar värda det?
Ulrica Schenström är vd för den gröna liberala tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.