Den som letar efter en kulturpolitik i Tidöavtalet får leta noga. På de sista, skälvande raderna har samarbetspartierna värkt fram en studie om medielandskapet och ett införande av en svensk kulturkanon. Annat ljud är det kring elithockeyn och elitfotbollen, vars konkurrenskraft ska stärkas genom ett särskilt projekt. Kanske är det ett tydligare besked om vad Tidöpartierna tänker sig förena oss svenskar: infrastrukturen som bärs av en ishockeyrink och en fotbollsplan i varenda håla.
Annan infrastruktur, såsom den som lett fram till det svenska musikundret, är det sämre med. Samtidigt som hockeyrinkarna spolades byggdes ju replokaler i fritidsgårdarnas källare. Då etablerades folkbibliotek i anslutning till skolor och då anställdes kulturskolelärare i dans och blåsinstrument. Detta skedde i Dorotea, Leksand, Nybro och andra tänkbara platser. Men vad gäller tillgången till bibliotek är statistiken på något decenniums sikt tydlig. Biblioteken, bibliotekarierna och öppettiderna minskar. Likaså platserna för barn i Kulturskolan. Samtidigt stryps stödet till folkbildningen och ersätts av ingenting alls.
Härvidlag är beskedet från regeringen, och egentligen de flesta regeringar som nyligen föregått den, tydlig. Den som bryr sig om blåsorkestrar och hembygdsmuseer gör bäst i att inte hålla andan i väntan på nästa statliga allmosa. Inte ens Nationalmuseum får det stöd som behövs. Varför skulle offentliga medel ägnas åt bibehållandet av en replokal i Hoting eller i Haninge?
Möjliga vägar framåt diskuteras i Lars Anders Johanssons bok ”Att dansa efter maktens pipa” (Timbro förlag), nyss utkommen i uppdaterad upplaga. Efter en gedigen genomgång av svensk kulturpolitisk historia kan konstateras att kulturen inte nödvändigtvis är som mest blomstrande om den enbart stöds ovanifrån. För hundra år utmärktes det svenska kulturlivet av mylla av möjligheter och intäktskällor. Stora folkrörelser skapade en infrastruktur på gräsrotsnivå, samtidigt som bygdernas affärsmän och industrialister gav tillbaka till lokalsamhället genom stiftelser, skolor och institutioner som lever kvar än i dag. Sådana mecenater utgör en av grundstenarna för kulturlivet på många andra platser i världen, men det svenska skattesystemet har under lång tid kväst den traditionen.
Kvar står ett sårbart kulturliv som är alltför beroende av det offentliga. Här finns en möjlighet att återskapa en filantropisk tradition i ett land vars tech-under och gamla dynastier har skapat hundratals miljardärer och ännu fler mångmiljonärer. Om styrning, finansiering och organisering av olika kulturverksamheter blir en fråga för näringsliv, privata initiativ och civilsamhälle snarare än region- eller kommunpolitiker med spänningshuvudvärk, då kanske hockeyarenans loger snart får konkurrens av teaterns foajéer som lokalsamhällets främsta mötesplats.
Karin Källström är ledarskribent.
