Ingen väntar sig att snart få se Vladimir Putin på de åtalades bänk i Haag. Men Internationella brottsmålsdomstolens (ICC) arresteringsorder mot honom har ändå positiva följder. 
För det första sänder det en kraftfull signal om att ingen står över lagen. Inte ens (i formell mening) en sittande president i ett land som inte erkänner ICC:s jurisdiktion klarar sig undan. Har ett misstänkt krigsbrott begåtts, kommer den internationella rättsapparaten att utreda saken och göra sitt yttersta för att gripa de skyldiga.

För det andra så sätter man ljuset på ett brott som pågår här och nu. Putin och Maria Lvova-Belova, med titeln barnrättskommissionär, misstänks för krigsbrottet olaglig deportation och överföring av barn. De två har i rysk tv stoltserat med att de ägnar sig åt detta och har därmed försett ICC med bevis mot sig själva.
På territorier som ryska styrkor har ockuperat har barn på olika sätt förts bort och tagits till Ryssland. En del har olovligen hämtats från ukrainska barnhem och internat. Andra har, likaså utan lov, körts till Ryssland efter att barnens föräldrar gripits eller dödats. I ytterligare fall har barn från ockuperade territorier skickats på kollo, i vissa fall med karaktären av omskolningsläger, för att sedan hållas kvar när deras hem befriats av ukrainska armén. Allt detta utgör krigsbrott.
Det handlar om flera tusen barn, enligt Ukraina över 16 000. I oktober berättade Lvova-Belova att 350 barn hade adopterats av ryska familjer och att fler än 1 000 stod på tur. Signalen från ICC är att alla som medverkar till denna verksamhet, från ryska regeringstjänstemän till adopterande familjer, begår krigsbrott och kan komma att efterlysas, gripas och ställas inför rätta. Förhoppningsvis dämpar det deras lust att delta.
Det kan sättas upp fler namn på listan av efterlysta, och fler åtalspunkter. Chefsåklagaren Karim Khan besökte Ukraina för några veckor sedan för att samla bevis för ett eventuellt åtal som rör ryska missilangrepp mot Ukrainas civila infrastruktur. Det betyder att Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu och generalstabschef Valerij Gerasimov snart kan hamna bland dem som ICC vill sätta i häkte.
 

För det tredje bidrar arresteringsordern till att öka stödet till Ukraina och stärka den internationella isoleringen av Ryssland. De efterlysta kan bli gripna om de reser till något av de 123 länder som är parter till domstolen. Men den politiska spärren har större omfång än så. Ledarna i dessa länder kan inte ha något som påminner om normala relationer med misstänkta krigsförbrytare. Och det kan inte komma på fråga att pressa ukrainarna att förhandla med kriminella.
Indien och Kina, som Ryssland sätter stora förhoppningar till för att överleva ekonomiskt, har inte skrivit på Romstadgan och erkänner inte ICC. Men även de måste förhålla sig till det faktum att det finns ett internationellt rättssystem som ser det ryska ledarskapet som brottsmisstänkta.

Det politiska utfallet styrs ytterst av hur vi använder detta verktyg. Det handlar om normsättning där ord har stor betydelse. Sveriges och andra västregeringar bör hädanefter alltid referera till Vladimir Putin som ”efterlyst för krigsbrott”.