Rysslands vapenskramlande vid den ukrainska gränsen har fått västvärlden i allmänhet och Nato i synnerhet att börja planera för ett väpnat angrepp i Europa. Den ryska presidenten har lyckats – genom en massiv samling av trupper – fått USA till ett förhandlingsbord om Natos möjliga framtida expansion. Ryssland vill inte se ytterligare medlemmar i Nato. 

Den ryska logiken grundar sig i ett stormaktsperspektiv. Detta står stick i stäv med hur en liberal demokrati är grundad, att varje land äger rätten att bestämma själva hur och med vilka man anser sig vilja bygga sin säkerhet. Det Ryssland inte räknar med i sin ekvation är att det demokratiska stödet för ett Nato-medlemskap brukar öka hos de nationer som känner sig hotade, samt därmed tvingas till säkerhetspolitiska åtgärder.

Sedan 2014 har Ukrainas befolknings vilja att närma sig Nato ökat drastiskt. Innan kriget i Ukraina var en majoritet av befolkningen emot ett medlemskap, men nu säger en majoritet (54 procent) ja till ett medlemskap, enligt Center for Insights in Survey Research (CISR). Detta påverkar också andra säkerhetspolitiska åtaganden och viljeinriktningar för Ukraina. I samma mätning kan man också utläsa att vid frågan om de skulle vilja gå med i (endast) en ekonomisk union väljer befolkningen (58 procent) ett medlemskap i EU och endast 21 procent väljer en tullunion med Ryssland, Belarus och Kazakstan. Efter Rysslands aggression väljer alltså befolkningen ett västvärldsvänligt perspektiv och närmande.

I Sverige, december förra året, gjorde Ipsos en mätning som visar att bland den svenska befolkningen är 31 procent för ett medlemskap, 33 procent är osäkra och 36 procent anser inte att Sverige bör ansöka om ett medlemskap. Trenden visar att fler och fler blir osäkra och att andelen som säger nej minskar. Det kan tyckas att den svenska befolkningen börjar bli mer och mer positivt inställd till ett medlemskap i Nato.

Säkerhet bygger vi tillsammans med andra och Sverige har länge varit en del av det så kallade ”partnerskap för fred” där också Finland ingår, vilket är en nära partner, men inte medlem i Nato. Samarbetet med Nato har fördjupats de senaste åren och Sverige har ingått i bilaterala avtal med många länder. I stället för att ta den raka och snabba vägen till ett medlemskap väljer Sverige att teckna en mängd olika och bilaterala samarbeten i stället, utan bindande försvarsgarantier. 

Sju av åtta av Sveriges grannländer är medlemmar och en gemensam organisation, som skulle ge både bättre samarbete och ett gemensamt ansvar över den region som omfattar både Östersjön och Arktis, är mycket bättre än en mängd olika avtal som är svåra att överblicka. Hellre solidaritet med garanti än förhoppning borde vara grundläggande för Sverige i rådande och framtida säkerhetspolitiska världsläge.

Ulrica Schenström är vd för gröna, liberala tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.