Sociala medier har möjliggjort och fungerat som plattform för ett antal betydelsefulla politiska rörelser och kampanjer de senaste åren. År 2014 blev hela världen genom kampanjen “Bring back our girls” varse om de 300 flickor som blivit kidnappade av terrororganisationen Boko Haram. #Metoo var en hashtag som återupplivades hösten år 2017, där kvinnor delade med sig av upplevelser av sexuella övergrepp. Förra året fick Black lives matter-rörelsen liv till följd av mordet på George Floyd.
Visst går det att sprida politiska budskap genom sociala medier. Men hur effektivt är det egentligen?
Unga är mer intresserade av politik än någonsin. Samtidigt har ungas partipolitiska engagemang minskat rejält. En förklaring kan vara att engagemanget har flyttat ut på sociala medier. Aktivism på internet har av FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor definierats som “slacktivism” – en sammanslagning av “slacker” och “activism”, alternativt “clicktivism”. Ett bekvämt sätt att engagera sig politiskt utan tråkiga, långa förhandlingar under fem koppar kaffe; utan plakat som ger vika under regniga demonstrationer. Det ses alltså som ett demokratiproblem på global nivå att ungas politiska engagemang stannar på internet. Professor Peter Levine gör analysen att internetaktivism visserligen kan resultera i vidsträckt spridning, men att det ofta saknas den typ av djup och hållbarhet som krävs för att åstadkomma verklig politisk förändring.
Ja, visst känns det igen. I flödet delar någon en insamling till följd av en skjutning och uppmanar sina 236 följare att läsa på om polisbrutalitet. Det jag funderar på är om personen själv donerat pengar. Troligen inte.
En annan delar en Instagrambild med information om hur man bäst är allierar sig med och visar solidaritet inför den amerikanska ursprungsbefolkningen. Klickar man sig vidare finner man vad som närmast kan beskrivas som en uppfostrande idiotförklaring med ett gulligt typsnitt. “Utbilda dig och läs på” är det första tipset. Tack, det hjälpte mig verkligen.
Detta performativa deltagande i olika typer av samhällsfrågor har perifer inverkan på min kunskapsnivå. Men nog får det mig att känna något. Är det inte min demokratiska skyldighet att delta i debatten? Borde jag också dela, för att visa att jag bryr mig? Framstår jag som ignorant om jag inte pumpar ut information till mina vänner?
Att göra något är väl bättre än att göra ingenting. Nog är det ett privilegium att inte bry sig och kanske är det bättre att dela än att inte dela. Men att inte göra detta “något” bör inte vara förenat med skuld och skam – själva ansträngningen att lägga upp något i sociala medier är minimal och gör dig faktiskt inte till en bättre människa. Vad är egentligen marginalnyttan av att även du delar inlägget vidare? Inte speciellt hög, men lite godhetspoäng plockar du åtminstone.
Rebecka Undén är återkommande ledarskribent i SN.