Nyhetskanalen Breakit har nyligen uppmärksammat att många av de start-ups eller e-handelsbolag som har en produkt riktad till kvinnor och som marknadsförs med catchy, moderna feministiska budskap, huvudsakligen ägs av män. Detta trots att det i vissa fall är en kvinna som kommit på själva idén.
Fenomenet att genom marknadsföring kapitalisera på kvinnors rättigheter och feminism benämns som femwashing. Det handlar om exempelvis träningstights som säljs med budskapet att ”det är insidan som räknas”. Men förutom själva marknadsföringen, vad är problemet att innovationer för kvinnor tas fram av män?
Ska bara kvinnor få lansera produkter som riktar sig till kvinnor? Nej, marknaden är ju som bekant fri.
Ska näringslivet vara separatistiskt? Nej, så klart inte. Det är redan en arena som domineras av män. De konsumenter, främst kvinnor, som tror att de genom sin konsumentmakt premierar kvinnligt företagande känner sig givetvis lurade. Men någonting mer skaver här. Det är hur fördelningen av möjligheten att lyckas med sin företagsidé och få gehör för sin pitch ser ut.
En avgörande faktor för dessa nystartade företag är huruvida de lyckas få investerares förtroende och finansiering i form av riskkapital. Investerarna är huvudsakligen privata aktörer, där majoriteten är män, men staten finns där också som en institutionell investerare. I en kartläggning baserad på 2019 års investeringar framgår att endast en procent av totalt investerat riskkapital, motsvarande sammanlagt 27 miljarder kr, gick till företag med kvinnliga grundare och 93 procent till företag med manliga grundare. Övriga sex procent hade ett mixat ägarkollektiv.
Till viss del förklaras fördelningen av att färre kvinnor än män är egna företagare. Men olika undersökningar visar att investerarnas bedömningsgrupper bemöter manliga respektive kvinnliga entreprenörer olika. I grova drag är det samma könsstereotypa föreställningar som florerar i övriga delar av samhället som också påverkar i detta sammanhang. Tråkigt nog för entreprenörer som inte är (unga) vita män. Manliga entreprenörer anses typiskt sett vara unga och lovande och beviljas i regel mer investeringskapital än det begärda, medan kvinnliga dito anses vara oerfarna och sakna kunskap. Och de kvinnor som lyckas komma åt den enda procenten av investeringskakan tilldelas i regel lägre kapital än det begärda.
Att färre kvinnor än män är egna företagare gör inte problemet mindre. Det betyder bara att främjande av kvinnligt företagande måste högre upp på den politiska agendan. Och det krävs mer än att inrätta mentorskap och att underlätta för nätverkande. Inte heller konsumentmakten är något att förlita sig på som lösning. Det krävs en adressering av snedfördelningen av riskkapitalet och en utredning om det finns och behövs politiska verktyg för att komma åt detta.
Carolina Bergquist är jurist och tidigare ledarskribent i SN, uppväxt i Nyköping. Hon medverkar som fristående krönikör.