Som ny krönikör heter det att man ska komma med en åsiktsförklaring. Min är enkel: jag är ”Nyköpingsgrabb” som morfar skulle sagt, historiker och kan konstatera att detta är året då jag för första gången på mer än sex månader inte ”varit hemma”. Men staden och dess historia har ändå hjälpt mig att överleva den tristess som alla av oss har hamnat i på grund av coronaviruset.
I mitt fall har jag tänkt på nära och kära som inte längre är med oss. Det var exempelvis en ren lisa för själen att det i november gick att tända ett digitalt ljus i Allhelgonakyrkan för morfar. Men jag har också tänkt på de historiska personer med Nyköpingsbakgrund som har inspirerat mig att hamna där jag är idag.
Så låt mig ta er på en digital stadsvandring:
Vi börjar vid Storhusfallet och går längst ån förbi Nicolaiskolan upp till Stora Torget. Ungefär mellan Stadshuset och Kumlins konditori växte Johan Skytte (1577–1645) upp. Han föddes som Johan Bengtsson, rekryterades av dåtidens ”starke man” hertig Karl som lärare åt den framtida Gustav II Adolf och kom att sluta som den svenska utbildningens urfader.
Nästa steg är att vi går in på Culturum och beskådar Anna Lindhs (1957–2003) minnesmonument. Kanske behöver inte ”Anna” någon introduktion för många läsare, men hon var trots allt en synnerligen kompetent utrikesminister som troligtvis hade blivit socialdemokratisk partiledare och gett Alliansen en värdig holmgång i valrörelsen 2006. Om det inte hade varit så att hon fallit offer för en mördare. När Lindh arrangerade EU:s utrikesministermöte i Nyköping var det faktiskt det främsta internationella evenemanget som hänt sedan just hertig Karl 1592 gifte sig med Kristina av Holstein-Gottorp på Nyköpingshus.
Förvisso finns Anna Lindhs plats vid Storhusfallet, men det slår mig att vi är synnerligen inkompetenta när det gäller minnesmärken i Nyköping. Varför har vi inte statyer av Anna Lindh och Johan Skytte likt av Gert Fredriksson? En joggandes Anna Lindh i brons vid Anna Lindhs plats och en Johan Skytte skyndandes ned mot slottet i full 1600-talsornat på väg att undervisa inte bara en framtida kung utan också Sverige?
Det brukar lite storstilat heta att historien består av långa tidslinjer men att vi är lite slarviga att förstå detta. Så kan det gå när man som i vår tid lever väl ofta i nuet och min självvalda roll är att försöka knyta dåtiden till framtiden. Målet är att göra er läsare rättvisa för det känns som en möjlighet att digitalt få göra hembesök i den miljö som format mig.
David Lindén är historiker från Nyköping. Han debuterar i dag som fristående krönikör i SN.
