Den 6 juni 2023 sprängde Ryssland Kachovkadammen i det ockuperade södra Ukraina. Stora delar av regionen hamnade under vatten och slog ut el- och vattenförsörjningen. Ukrainare sände nödrop till sina samarbetspartners i väst.

Mindre än en vecka senare rullade en lastbil in i Cherson. På flaket stod ett svenskt dieseldrivet elverk på 350 kilowatt för att förse offentliga byggnader i staden med el. Det hade skickats av Power Up Ukraine – en biståndsorganisation sprungen ur Svenska kyrkan i Kalmar.

Kriget är fullt av historier som denna. Under Almedalsveckan i Visby modererade jag fyra samtal på Ukrainska hubben där dessa historier berättades. Samtalen handlade om olika aspekter av vårt stöd till Ukraina men en röd tråd är det svenska civilsamhällets insatser. Det handlar om små organisationer som bildats efter det fullskaliga ryska anfallet. De drivs nästan uteslutande med ideella krafter och finansieras med privata donationer. Organisationerna har olika inriktningar inom den humanitära hjälpen och stödet till försvaret men några saker förenar dem.

Ett kännetecken är just snabbheten – det finns ingen statlig organisation som tidsmässigt kommer i närheten av elverksleveransen ovan. Litenheten ger korta beslutsvägar. Det ideella engagemanget betyder att var och en gör det lilla extra vilket innebär ett minimum av stopp och proppar i systemet. Helgstängt och ”det är inte mitt bord” existerar inte i den här världen. De små frivilligorganisationerna jobbar frontnära och tar risker på ett sätt som stater och de stora ideella organisationerna nästan aldrig gör.

Mycket av detta är för övrigt en viktig aspekt – och lärdom – av ukrainska aktörers arbete. Civilsamhället i Ukraina har alltid fungerat som en kompensation för en otillräcklig stat även i fredstid. Men det är fel att se detta enbart i termer av statlig inkompetens. En stat är till sin natur en stor, formalistisk och jämförelsevis trög organisation, av skäl som är många gånger omöjlig att ändra. Dess reaktionstid kommer alltid vara längre än hos en frivilligorganisation. I krigstid ger stark centralisering även stor sårbarhet.

I Ukraina lyfter därför även statens företrädare fram det ukrainska civilsamhället – både det ideella och det kommersiella – som en av de viktigaste tillgångarna i kriget. Det går inte att slå ut en försvarsindustri med 500 företag utspridda över landet och därtill tusentals ideella initiativ som arbetar för försvarsinsatsen.

För att inte tala om direkt väpnat motstånd. Frivilligförband med i bästa fall begränsad resursuppbackning från staten räddade Ukraina under den första vågen av rysk aggression 2014 och var oumbärliga framför allt på våren 2022. Frivilliga utländska soldater bidrar i sin tur med det som deras stater än så länge inte vill göra i form av stridande trupp. Ukrainas armé tillförs manskap och här och där värdefull spetskunskap.

Allt är inte rosenskimrande. Precis i alla andra delar av livet förekommer det även här misslyckanden, inkompetens och ohederlighet. Men det är mycket mer som lyckas och gör nytta än motsatsen.