Innan jag ens läst första raden inser jag att det är just det där meddelandet som alla fruktar, men som varje år dyker upp likt ett brev på posten, eller ja, som breven på posten brukade dyka upp förr i tiden.
Det går magsjuka på förskolan och med ens växer ett mörker inom mig. Mår jag inte lite illa? Känns det inte lite annorlunda i magtrakten?
När jag träder in i förskolans lokaler samma eftermiddag vilar det en dämpad stämning över stället. Som om platsen drabbats av en förbannelse. Jag försöker efter bästa förmåga undvika att andas in luftburna baciller och sicksackar mig fram mellan saccosäckar, fröknar och miniatyrmöbler för att så snabbt som möjligt kunna plocka upp mitt barn och kasta mig ut innan någon okänd unge kaskadkräks över oss. När vi kommer hem spritar vi händer och häller i oss vitpepparkorn. Sen vill dottern leka med Schleich-hästar och spela Roblox, precis som vilken dag som helst. Jag försöker hänge mig åt leken men jag kan inte fly undan tanken på spyor, diarréer och tvättmaskin efter tvättmaskin som fylls med nerkräkta textilier.
För många av oss medelsvenssons som inte bor i ett utsatt område, är medlemmar i någon huliganfirma eller ägnar vår fritid åt att bestiga bergväggar utan skyddslina, är magsjuka på förskolan bland det mest dramatiska och skrämmande som kan drabba en. Det är något med själva ordet och de associationer det väcker som får oss att känna att undergången är nära. Något som får oss att betrakta våra barns lekkamrater med samma misstänksamhet som Arga snickaren ser på en mörkhårig skolpojke i fejk Gucci-keps. Har den där ungen som sitter bredvid mitt barn vid mellis verkligen varit hemma i fyrtioåtta timmar efter senaste kräkningen?
Personligen har jag inget emot att vara lite magsjuk då och då. Man får ligga i soffan, kolla på serier och känna sig lagom ynklig samtidigt som man förhoppningsvis går ner några kilo i vikt. Bingo! Att ta hand om barn som kräks på golv, väggar och möblemang är dock en annan femma, så när det har gått ett par dagar utan insjuknanden och familjen går till sängs efter att barnen inmundigat sina fredagssnacks med god aptit så andas jag ut. Det verkar som om vi klarade oss! Jag blundar och sjunker ner mot sömnens stilla djup tills ett välbekant ljud bryter tystnaden. Det olycksbådande, plasket av barns maginnehåll som kastas mot kallt parkettgolv.