Författaren och skribenten Linda Skugge var länge en av de mest högljudda förkämparna rätten att välja kejsarsnitt. I en krönika skriver hon: “Ja, detta är de bekvämas sätt att föda barn på. And I like it! Ordning och reda och rent och snyggt och inga bakterier och prydligt och snabbt och inga primalskrik, framför allt inga primalskrik. Förutom från den lilla pyttebebisen som de plockar ut och lägger uppe på ens bröst” (Expressen 10/2 2007).
 

Sedan 1990-talet har antalet planerade snitt fördubblats. Alltfler kvinnor vill kunna kontrollera situationen eller är rädda för att genomgå en vaginal förlossning. En rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, visar att de som efterfrågar snitt gör det för att de tror att det är mindre riskabelt och för att slippa oroa sig för att nekas plats när det är dags. 

Göteborgs-Posten har nyligen publicerat en granskning med fokus på kvinnors önskan om kejsarsnitt. Det som framkommer är att kvinnor som vill ha snitt utan att det finns medicinska indikationer, bemöts och bedöms helt olika beroende på vilket sjukhus i landet det handlar om. Det är naturligtvis oacceptabelt. 
Genom texterna löper samtidigt ett ifrågasättande av att den medicinska professionen, och inte kvinnan, avgör när snitt är lämpligt. Kritik riktas även mot att gravida hänvisas till mottagningar där man försöker behandla förlossningsrädsla. 
Däremot går GP inte in på varför kejsarsnitt inte är fritt val. Det kan på ytan verka som en enkel fråga att låta kvinnan välja. Men av samma skäl som vården inte förordar hemförlossningar försöker man undvika kejsarsnitt. Det ökar riskerna.
 

I jämförelse med vaginal förlossning leder kejsarsnitt oftare till infektioner, allvarliga blödningar, och blodproppar. Barn födda med planerat snitt löper en ökad risk för att få andningsstörningar astma och diabetes.
Är det då rimligt att låta patienten välja fritt? Vem ska ta ansvar för eventuella komplikationer? Patienten? Vårdpersonalen som avrått från snitt? Och hur hanterar man de undanträngningseffekter på annan vård som enligt SBU uppstår om fler ska förlösas med snitt? 
Det är inga enkla frågor. 

I grunden är den viktigaste frågan varför många kvinnor i dag känner sig oroliga eller ovilliga att föda vaginalt. Rimligtvis är det som den, numera lite mindre dogmatiska, Linda Skugge skrev i en krönika häromåret: “Om gravida och naturligtvis sårbara kvinnor varje dag möts av nyheter om vårdkaos och överfulla akuter och stabslägen och att tusentals läkare och sköterskor ska sparkas trots personalbrist, blir då någon ens förvånad över att de vill säkra sin förlossning genom ett planerat snitt?” (AB 15/1 -20)

Den som vill diskutera kejsarsnitten borde börja där. 
 

Malin Lernfelt är chef för Liberala Nyhetsbyrån, LNB.