Det är sällan ett lätt uppdrag att kliva in hos en familj och berätta att barnen inte längre ska få bo där. Att socialtjänsten med stöd i lagen, för barnets bästa, tar över och placerar barn på en annan plats än i hemmet är viktigt. Arbetet med sociala frågor är inte alltid mjukt och vackert. Det handlar om myndighetsutövning, skarpa åtgärder med stöd av LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den makten finns där för att skydda den som far illa. Uppdraget är utsatt i sig, och den som gör detta förtjänar all respekt.
Stiftelsen Doku, som synar och granskar radikal islamism, har via journalisten Sofie Löwenmark förtjänstfullt riktat ljuset mot hur militanta islamister och deras medlöpare försöker framkalla en hatvåg mot svensk socialtjänst och socialarbetare. Vad islamisterna försöker tuta i andra, ofta medborgare som har usla kunskaper i svenska, är att den lagstyrda socialtjänsten är ett verktyg för att beslagta barn. Ett kulturkrig, ett troskrig. Sådan är extremismen. De sår hat för att få skörda våld. Ett antal medier i Mellanöstern, bland annat tv-kanalen Al Jazeera, har spelat med i den bilden. Myndigheten för psykologiskt försvar höjer ett varningens finger för en ökande risk för terrorism.
I grund och botten handlar detta om barns personliga rättigheter. Det är förbjudet att slå barn i Sverige. Den som slår sina barn lär bli av med vårdnaden. Ibland går det fort, ibland tar det längre tid. Barnets bästa ska stå i centrum.
Det är ett uppenbart övergrepp att som förälder dra med sig sitt barn till en terrorsekt som Islamiska staten. Minderåriga tvingades bli del av ett terroristsamhälle som försökte begå folkmord på minoriteter som yazidier. Barnen sveptes in i en våldsnära vardag – med mord, våldtäkter, stympningar, slavhandel – riktad mot så många. Den IS-terrorist som tror sig kunna återvända till Sverige som förälder utan att förlora vårdnaden om barnen lurar sig själv.
Det här handlar nu inte i första hand om extremisterna. Det här – och där socialtjänstens uppdrag är så centralt för så många – handlar om alla de hem som riskerar att luras av hatpropagandan. Familjer och miljöer där språkförbistring och ryktesspridning tar allt syre, och där rädslan för myndigheter försvårar.
Där barn far illa ska socialtjänsten agera. Många gånger handlar det om våld i hemmet i form av barnaga. Det är förbjudet sedan decennier i vårt land. Man får inte slå sina barn. Barnmisshandel är inte en invandrarfråga, men det ingår ibland tyvärr som del i en nutida integrationsproblematik.
Det är en rättighetsfråga för den försvarslösa. Vare sig barnet är några månader gammal eller tonåring, ska rätten till samhällets skydd finnas där. I familjer som exempelvis har kommit till landet från en social situation där det inte alls är ovanligt att barn får stryk som del av uppfostran, där måste budskapet vara tydligt och fullödigt.
Och nej, det här handlar inte bara om muslimer.
Extremisternas attacker på svensk socialtjänst måste få flera konsekvenser. Insatserna för att utvisa ett antal individer som redan har utpekats som samhällshot måste öka.
Lika viktigt eller mer är att socialtjänsten får full uppbackning i det svåra arbete som det innebär att värna barns rättigheter före föräldrarnas. Det betyder inte alltid att detta ska sluta med ett omhändertagande. Ibland stämmer inte misstankarna och ibland blir det fel. Ibland är det problem som kan lösas och med stöd från socialtjänsten ge ett bättre liv för hela familjen.
Ibland krävs det mer. När barn måste omhändertas då ska budskapet vara glasklart – också för de föräldrar som inte behärskar svenska språket. Därför måste också den riktade kommunikationen i utsatta miljöer förstärkas. Hatspridarnas utrymme ska minimeras. Det här är inte alltid så lätt, det kräver resurser och uthållighet. Tolktjänster varierar exempelvis i kvalitet. Utrymmet för att bli lyssnad till är inte alltid där. Rädsla föder lätt desperation.
Likväl är det ett viktigt jobb som måste göras i svåra situationer.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.