De flesta av oss har fått leva i en krympt värld under pandemin. Kanske finns det ändå något bra med den begränsningen. Varje möte med en människa under pandemivåren uppskattades och det blev ofta en unik och fin upplevelse (på behörigt avstånd).
Om det bara varit det. Men död, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer har drabbat många. Framtiden ter sig oviss, den livsluft som det innebär att planera framåt har blivit tunn.
I pandemins skugga händer det saker i världen bortom det nära. Återigen kan vi konstatera att frihetsberövade människor helt enkelt till slut får nog. De svarta i USA har fått nog av rasism. Belarus invånare har fått nog av förtryck. Tyvärr blir gatans parlament ofta som det blir. Utan ett bra ledarskap riskerar frigörelsen att frysa inne – eller att fångas inom någon annans makthunger. Det är bara att hoppas att frigörelsekrafterna finner vägen mot demokrati och mänskliga rättigheter.
En trängd Aleksandr Lukasjenko, diktator i Belarus, flyttar nu sin militär närmare EU- och Natoländerna Polens och Litauens gränser. Spänningarna ökar. Belarus medborgare ropar efter demokrati. Men det är föga troligt att Putin-regimen i grannlandet Ryssland skulle acceptera en sådan utveckling. Återigen tornar Putins regim upp sig som ett mörkt moln över Europas utveckling.
Den försäkring som ett relevant svenskt försvar innebär är viktigare än någonsin. Mest akut för närvarande är att häva S+MP-regeringens underfinansiering av försvaret jämfört med Försvarsberedningens rekommendationer. Att återkommande tumma på försvarets förmåga och sänka ambitioner, för att trolla bort kostnader, håller inte i orolig tid.
Vad gäller erfarenheter från pandemin måste nummer ett vara att genast planera för ett nationellt beredskapslager. Under pandemins högbelastning på sjukhusen saknades viktiga mediciner, skyddsutrustning och respiratorer. Läget var mycket svårt för vårdens medarbetare att hantera. Vi har haft gedigna sådana lager tidigare under kalla kriget.
Finland har ett brett system att inspireras av, Försörjningsberedskapslagret. Istället väljer svenska regeringen att placera hela frågan om beredskapslager i en utredning med avgörande i obestämd tid. (SVD 19/8) Det är en förolämpning mot alla dem som har kämpat i vården. Det är ett svagt politiskt ledarskap. Och det innebär en stor sårbarhet för landet.
Ingen vet hur nästa kris kommer att se ut. Det gäller att vara förberedd.
Maria von Beetzen är försvars- och säkerhetspolitisk debattör. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.