Det svenska samhället har många hemligheter, för vår säkerhets skull.
Makten är förrädiskt frestande, med stora möjligheter. Men allt är till låns. Det gäller att inte slappa till det eller se egna intressen som en insynsbefriad rättighet. Historien med den nationella säkerhetsrådgivaren som har varit kopplad till statsministerns kansli är ett sådant exempel.
Henrik Landerholm är god vän med statsminister Ulf Kristersson sedan många år, barndomskompisar i Eskilstuna och därefter i Strängnäs. Båda har gjort politisk karriär inom Moderaterna. Landerholm har god kompetens och en gedigen meritlista, bland annat som ambassadör. Men han föll på något annat. Det kan kallas personlig vandel: att göra som man ska, att ha koll på sina grejer och inte strula till det. Vänskapsbanden skärper närmast kraven.
Sönderfallet började med att han glömt saker på platser där de absolut inte skulle ha varit kvar. En mobil blev kvar på Ungerns (!) ambassad och följt av fyra handlingar, minst en av dessa var sekretessbelagd, på en kursgård. Därefter har det dykt upp fler besvärande uppgifter. Bland annat handlar det om att skattebetalarna har fått stå för delvis privata resor till Berlin, summa cirka 9 000 kronor.
Det är en maktens hygienfråga. Med så centrala tjänster, så höga krav och bra lön, är det bara korkat eller egotrippat att chansa på att norpa extra stålar i gråzonen.
Vi lever i en mycket svår tid säkerhetspolitiskt. Sverige får inte tappa bort sig i en tid då skurkstater förstör så mycket de kommer åt. Ett extra säkerhetspolitiskt stöd nära våra centrala beslutsfattare är alltså klokt att ha. Oavsett om statsministern heter Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson.
Det är ingen brist på hotbilder och annat som skadar vårt samhälle. Här är det svensk kustbevakning som placerat sig intill ett fartyg som misstänks för att ha saboterat kablar längs Östersjöns botten.
Säkerhetsrådgivaren ska personifiera det som verksamheten behöver: noggrann, knivskarpt välinformerad och handlingskraftig. Tillgången till makt får inte innebära slapp regelhantering och sladdrig egennytta. Den som skarvar hårt föröder ett förtroende som inte går att reparera. Detta påminner om det som fällde Stockholms landshövding Anna Kinberg Batra, att vettiga regler blir luftigt hanterade och allvaret tappas bort.
Summan av felen tar ut sin rätt. Även om det finns andra trådar, interna intriger och motsättningar också i detta. Att statsministern satt still medan allt föll samman handlar säkert om vänskapsband, men inte kraft eller insikt. Till slut rasade det ihop, när den nationella säkerhetsrådgivaren blev föremål för en förundersökning om vårdslöshet med hemlig uppgift.
Ingen kan göra fel för ofta, för tydligt. Inte ens den som tillhör statsministerns innersta kompiskrets. Det är en av våra demokratiska styrkor som vi måste hålla fast vid.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.