För en vecka sedan kom domen mot den så kallade Nytorgsmannen som har begått övergrepp mot bland annat sovande kvinnor och filmat sina gärningar. Tingsrätten dömde mannen för sju våldtäkter, varav tre av normalgraden, två mindre grova våldtäkter och två oaktsamma våldtäkter. Därutöver dömdes mannen för att ha begått åtta fall av sexuella övergrepp, sex fall av sexuella ofredanden och 13 ytterligare åtalspunkter. Straffet blev fängelse i fem år.
Straffet för en våldtäkt av normalgraden är fängelse i lägst två år och högst sex år. Att straffet för en person som döms för så pass omfattande brottslighet som aktualiserats här, inte kommer upp till maxstraffet för en våldtäkt av normalgraden är billigt. Det är helt enkelt matematik som inte går ihop. Men i svensk straffrätt gäller inte att 1+1 är lika med 2 när det är fråga om sammanläggning av straff och straffmätning för flera brott. På grund av den så kallade asperationsprincipen ser vi aldrig straff av amerikanskt mått, där en person kan dömas till tre livstids fängelse. Men våra utdömda straff ska ändå vara rimliga i förhållande till brott.
Tingsrätten har på det stora hela dömt Nytorgsmannen i den omfattning som åklagaren har påstått att brott har begåtts, men har inte gjort samma rubricering av gärningarna. I de fall där åklagaren inte bevisat att penetration har skett, blir rubriceringen sexuellt övergrepp och inte våldtäkt. Och i vissa fall bedömer tingsrätten beröringar av könsorgan har varit så pass kortvariga att det inte heller är fråga om sexuellt övergrepp utan brottsrubriceringen sexuellt ofredande. De olika brottsrubriceringarna har inverkan på hur klandervärd en gärning bedöms vara. Och med lägre klandervärde följer så klart ett lägre straff.
Det vore bra om domen mot Nytorgsmannen överklagas så att högre instanser får ta ställning till rubriceringar och tingsrättens bedömning av påföljd. Men därutöver sticker det också ut att tingsrätten har förkortat straffet för Nytorgsmannen med fyra månader på grund av att denne har en ADD-diagnos. Enligt brottsbalken kan just en sådan diagnos vara en förmildrande omständighet och som sänker straffet för en gärningspersonen om denne bland annat till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.
Det är i grunden en sund tanke att man inte är lika klandervärd om man har nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlade. Men att tillämpa den bestämmelsen i ett fall som detta, där det i grova drag är fråga om upprepade integritetskränkande sexualbrott som krävt olika grad av planering och begåtts över tid mot ett tjugotal olika kvinnor, det blir märkligt.
Ska det verkligen vara så?
Carolina Bergquist är uppväxt i Nyköping, jurist och tidigare ledarskribent i SN. Hon medverkar som fristående krönikör.