Alex Voronov: Svensken tränar soldater i kamp mot tiden

Doug upprepar det säkert tio gånger: ”Ha inte alltid så bråttom.” ”Stanna upp och tänk efter". "Finns det ett annat sätt att lösa uppgiften?” ”Det viktigaste är att skydda dig själv och dina kamrater.”
Jag befinner mig i Donbas på träning av ukrainska soldater i strid i bebyggelse. Den som pratar är instruktören Doug. Han är 45 år, skotte och har gjort många år i brittiska armén.

Doug är en del av en grupp utländska frivilliginstruktörer ledda av svensken Magnus Ek, 53, från Strängnäs med bakgrund på P10. Han har utbildat ukrainska soldater i ett år. Magnus kommer överens med olika arméenheter som skickar folk till honom och tillhandahåller plats för utbildningen. Däremot får han och övriga frivilliginstruktörer ingen lön, de sköter detta ideellt.

Kurserna är kraftigt komprimerade mot vad som normalt krävs. I det långa kriget finns inte tid att utbilda mobiliserade med tidsramar som är skapade för fredsförhållanden. Nu handlar det om att fylla på med ny kunskap under tiden som soldaterna strider.

Eller, det är tanken. För kriget stökar till även det i båda ändarna. Många ukrainska instruktörer tvingas strida själva i stället för att utbilda. Samtidigt är det svårt att ta ut hela plutoner och kompanier ur strid och träna dem ihop under sammanhängande utbildningsperioder av någorlunda längd. Magnus berättar hur soldater kallas in från träning för att fylla på vid fronten på grund av förluster.

Sådana finns förstås också i de grupper som han utbildat. Magnus visar foton i sin telefon. ”Han är död. Han också. Och han.”

Nu genomför Magnus ett utbildningsmoment på ett par timmar med en pluton som han jobbat mycket med. Jag är med som tolk, vilket är ett bra sätt för mig att komma nära verksamheten. Plutonen ska ta en byggnad där fienden misstänks befinna sig. Magnus går igenom grunderna: Hur tar man sig till anfallsmålet? Vilka delar består anfallet av? Vad måste man tänka på? Doug följer soldaternas arbete inne i byggnaden, tar ut några få viktiga saker och gnuggar in dem med sin tjatramsa. Det handlar om tekniker men även om inställning, om risker kontra nytta och om förståelse av uppgiften. Vilken roll har den här byggnaden i den stora bilden?

Soldaterna har varit med förr och upplevt en hel del krig. Men strid i bebyggelse är svårt. Det krävs fyra-fem månader att bli någorlunda bra på det, förklarar Magnus för mig.

Dagen efter följer jag med Magnus och Doug för att studera evakueringsvägar för sårade från Bachmutfronten. För det är sådant som de två också sysslar med mellan utbildningarna. Det finns egentligen bara en realistisk väg till Bachmut västerifrån. Den går över Tjasiv Jar och sedan får man vara kreativ. Nu åker skyddsväst och hjälm på. Med i den militära ambulansbilen finns Magnus hund, tiken Soledar, som han plockade upp som valp utanför Slovjansk i januari.

Vi kör bland de vanliga krigsspåren av ödelagd ukrainsk landsbygd. En sprängd bro. Det är en rätt lugn dag. Smällar hörs här och där men inte mer än så.

Vi kommer till en plats där vi kör av vägen. Man kan inte ha en bil stående öppet. Doug går ut och tittar på det som behöver ses. Och så lyssnar han. En drönare surrar ovanför oss. Eftersom det är oklart vilken sida den tillhör är det bra att snabbt vända tillbaka, vilket vi gör.
Det var det hela. Denna gång.