Vi har upplevt en sommar som många inte tänkte sig. Den mer eller mindre ”utlovade” värmeböljan från 2018 gick aldrig i repris här. Däremot slogs nya värmerekord i andra Europaländer. Och bränderna i Kanada, på Hawaii och Rhodos lär vi sent glömma. 

På hemmaplan är bilden tudelad. I en undersökning nyligen gjord av Novus på uppdrag av Fossilfritt Sverige, visar svaren att en majoritet av svenskarna tror att utsläppen här ökar. När fakta i frågan är att de successivt har minskat ända sedan 1970-talet, vilket bara 8 procent kände till. Vore det enbart för Sveriges framgångar och fortsatta ansträngningar skulle Parisdeklarationens mål om max 1,5 graders temperaturhöjning kunna nås till 2030. Problemet är bara att verkligheten är mer komplex, vi är ju en del av världen. 

I Kina har koldioxidutsläppen under sommaren nått nya rekordnivåer, när fler kolkraftverk byggts ut för att lösa nedkylning av boende- och arbetsmiljöer under sommarens extremhetta. Då hjälper det föga att man samtidigt satsar stort på utbyggnad av sol- och vindkraft. Så på ett sätt måste vi ge de som deltog i undersökningen rätt - det känns hopplöst att nå klimatmålen med nuvarande utsläppsnivåer. Om vi tittar globalt, vill säga. Och det måste vi, för klimatpåverkan känner inga landsgränser. 

Sverige är på helt rätt väg. Europas chans att nå målen har ökat kraftigt, tack vare det nya systemet för utsläppsrätter som klubbats i EU-parlamentet och som lär förändra hela den europeiska spelplanen i positiv riktning. Det alarmerande är i stället att några av våra största länder geografiskt, befolkningsmässigt och vissa även ekonomiskt – såsom Kina, Indien, Ryssland, USA och Brasilien – inte förmår mer i sitt omställningsarbete. Då hjälper inte domedagsprofetior satta i svensk eller europeisk kontext. 

Vi ska i stället lägga vår kraft och energi på att med såväl våra innovationer och know-how, som våra resurser, snabba på omställningen där. För att maximera nyttan av våra gemensamma ansträngningar. Och vi ser nu en gryende ”tillnyktring” bland såväl opinionsbildare som forskare inom miljö- och klimatormådet. Fler rör sig i riktning bort från mer alarmistiska undergångsscenarion till den mer nyanserade bilden av att det är bråttom att förbättra klimatet, men att jorden inte kommer att gå under. Samt att denna fråga inte trovärdigt kan adresseras på annat sätt än globalt. 

Om inte av medmänsklighet, så av krasst ekonomiska skäl – eftersom insatser alltid bör göras där de ger mest ”valuta” för pengarna! 

Anna Lövheim är konsult i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.