Ulrica Schenström
Hästekipage, ministrar i högtidsdräkt och en påfallande nöjd statsminister som lyfte sig över podiet under Riksdagens öppnande. I mångt och mycket gick det bra för Sverige, enligt Ulf Kristersson. Befolkningstillväxten är negativ, vilket är positivt, inflationen faller och uppklarningsstatistiken hos polisen stiger. Snart kommer Sverige återigen att associeras med framgångsrika innovationer i stället för barnsoldater på den internationella arenan.
Men det är trots allt inte bara Spotify och pacemakern som har satt Sverige på världskartan.
För inte alltför länge sedan kunde Sverige kalla sig såväl föregångsland på klimatområdet som humanitär maktfaktor, sett till vår modesta storlek. Något hände. När Ulf Kristersson sammanfattade regeringens politik gjorde han det med fyra K:n: kriget, konkurrenskraften, klimatet och kriminaliteten. Klimatets inkluderande handlade nog mindre om områdets prioritering och mer om att just tre K:n redan var upptaget. Tidigare satsningar som bonus malus, bränsleskatt och flygskatt har redan skrotats på hemmaplan. På den internationella arenan riskerar nu regeringen att trampa snett i frågan om klimatbiståndet, i jakt på kortsiktig kostnadseffektivitet som forskare på området menar kan vara förödande på längre sikt.
I läckta dokument från regeringskansliet görs det tydligt att klimatbiståndet prioriteras om. Ut med klimatanpassningar i låginkomstländer och in med maximal utsläppsminskning till lägsta möjliga pris i medelinkomstländer. Det kan ju låta som en bra utveckling att maximera utsläppsminskningarna framför att lappa inför ett framtida domedagsscenario. Fast den klimatanpassningen som Sverige nu vill fasa ut, att göra områden mer motståndskraftiga mot klimatförändringar, den har sina fördelar.
Fram till nu har stödet delats ganska jämnt mellan utsläppsminskningar och klimatanpassningar. Hälften av klimatbiståndet går till att minska de globala utsläppen. Den andra hälften går till att inte brunnar torrläggs, fält torkar ut och byar ödeläggs av extremväder för dem som har det allra värst. Som lök på laxen vägrar Sverige till skillnad från såväl våra nordiska grannländer som USA att bidra till FN:s fond för skador och förluster i fattiga länder.
Ledartröjan i det svenska klimatet var inte lätt att erövra. Det svenska ingenjörsundret, hand i hand med en humanitär ambition, gav oss den – men oj så lätt den var att tappa! En klimatpolitik som inte försakas och en biståndspolitik, där klimatfrågan inte reduceras till ett excelark framför ett minimerat lidande, är ett akut behov.
Sverige är inte längre lika ekonomiskt starkt som det en gång var, men vi kan bättre. I den nya budgeten överger regeringen helt målet om en procent av BNP till bistånd och försakar dessutom klimatets del av det hela. Detta får vi hoppas är ytterst tillfälligt – för Sverigebildens skull.
Ulrica Schenström är vd för den gröna, liberala tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.
