I torsdags hade jag en inplanerad arbetsdag i Stockholm. Jag hade förstås bokat tåg – Nyköping C till Stockholms C. Men. Mitt morgontåg strax efter åtta blev inställt och kvällståget tillbaka… ja, det kom aldrig. Vi stod där på perrongen, en hel hög med resenärer med blickarna mot ömsom trafikskylten ömsom mobilen. Och så plötsligt hade tåget gått, utan att komma in.
Nöden har ingen lag – och med andra lösningar lyckades jag ta mig till och från min inbokade mötes- och arbetsdag. Syftet här är inte att gnälla för egen del. Även om det ska erkännas att just där på perrongen strax före åtta på kvällen, då spelades för mitt inre öga den där tv-dokumentären om dåvarande statsminister Göran Persson. Ni vet, där han har svårt att få mobiltäckning och muttrar ”jävla u-land”.
Nåja. Biljettpengar går nog att få tillbaka. Kundtjänsten på Mälartåg dagen efter, var trevlig och hjälpsam, men den hade förstås inga kunskaper om tåget som aldrig kommit men gått. Inte mer än att Trafikverket hade meddelat att tåget avgått, vilket är en lögn. En inställd resa kan ju också vara en sorts resa, men vem vill vara pendlare när tågtrafiken är konstant oförutsägbar? När statistiken innehåller spöktåg?
När tågtrafiken fallerar gång på gång är det inte längre en service. Det är en fars. Ja, så länge någon har humor kvar. Den är inte så lätt att finna, om man som jag passar på att växla några ord med erfarna pendlare. Kombinationen upprördhet och uppgivenhet är speciell, men den illustrerar ett uppenbart samhällsproblem. En smekmånad är en smekmånad, eller smekmånader med hänvisning till pandemirestriktionerna. Barnsjukdomar är barnsjukdomar, men ett halvår av detta? Som följd på det tidigare tågkaos som det skulle ersätta?
Jag läser förstås troget min kära lokaltidning som jag arbetar för – och den här vintern och vårens tågtrafik har varit full av inledande problem. Inställda tåg, personalbrist och ja, ett mer allmänt kaos har överskuggat det mesta. Men jag är också optimist och tror att sådant som inte fungerar går att förbättra, att reparera eller byta ut.
Allt det som skulle bli så mycket bättre när regionerna tog över trafiken från SJ, blev verkligen inte så. Monica Johansson (S), regionstyrelsens ordförande, meddelade i mitten av mars (SN 17/3) att regionens ansvariga – och styrelsen för Mälardalstrafik – fått nog, för andra gången sedan jul. Hon krävde att MTR, som driver trafiken, ”måste bevisa att det händer något för det brinner i knutarna nu”. Det var alltså en månad sedan. Varför luktar det vidbränt? Var det åtgärdsplanen som brann upp?
Olof Jonmyren är politisk redaktör.
