Att få kunna sätta guldkant på äldre dagar med en budapestrulle är rimligt. Samtidigt måste även försörjningsbördan för de yngre vara det.
En mycket farlig cocktail håller i detta nu på att mixas fram i vårt land. Ingredienserna är följande: allt färre barn föds i Sverige samtidigt som svenskarna lever allt längre. Kostnaderna för att ta hand om alla dessa äldre ökar. Samtidigt förs en mycket restriktiv politik för arbetskraftsinvandrare, som vården och omsorgen är beroende av. Dagens arbetsföra ska också ta notan för nybyggd kärnkraft, upprustningen av en sedan generationer vanvårdad fysisk infrastruktur, klimatförändringar vars konsekvenser ännu är okända, en grön omställning – och så den där kriminaliteten.
Hur denna cocktail ska inmundigas i framtiden är ännu osett, men dagens unga bör åtminstone förvänta sig ett fortsatt högt skattetryck och en höjd pensionsålder om Sverige fortsatt ska vara ett välfärdssamhälle. Mycket lite talar för att dagens unga i framtiden, likt många av deras mor- och farföräldrar, kommer sitta på en outnyttjad resurs i obelånade villor, vars värde har dubblerats flera gånger om.
Därför är det anmärkningsvärt hur aningslösa partier, som Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, är inför hanteringen av det svenska pensionssystemet. På idéstadiet är det förstås enkla argument. Alla håller med om att de som har byggt vårt land ska få sätta guldkant på tillvaron, med både budapestrullar och bussresor. Fast när detta ska översättas i praktiska utredningar om avgiftsnivån i det allmänna pensionssystemet, då är situationen en annan.
För närvarande genomförs just en sådan utredning. Trots att det är oklart vad denna kommer att mynna ut i, har Sveriges två största partier redan klara åsikter. Sverigedemokraterna vill att dagens arbetande svenskar får betala in mer i systemet, för att dagens pensionärer ska få en tusenlapp mer i månaden. Inne på samma linje är Socialdemokraterna, som vill höja pensionsavgiften för att dagens pensionärer ska garanteras 70 procent av slutlönen i pension.
Den retoriska bilden av pensionärer som efter ett långt yrkesliv inte kan klara sig på de småslantar som den allmänna pensionen ger är stark. Men den är inte helt överensstämmande med verkligheten. Enligt en studie från Kansliet för hållbart arbetsliv om pensionärernas levnadsstandard har pensionärer som grupp haft en bättre genomsnittlig inkomstutveckling under åren 2003–2024 än befolkningen i övrigt. Den individuella disponibla inkomsten hos pensionärerna har ökat med omkring 70 procent under två decennier.
Frågan om pensionerna kan därför inte förminskas till en fråga om man är för eller emot att Sveriges äldre ska ha en värdig ålderdom. Debatten måste också ha en förståelse för att varken dagens eller framtidens äldre är förtjänta av att leva i ett samhälle med låg produktivitet och tillväxt. En höjd pensionsavgift skulle innebära högre skatter på just det Sverige behöver mer av: arbetade timmar, företagande, innovationer och investeringar.
Det vore en mycket dyrköpt budapestrulle.
Karin Källström är ledarskribent.
Karin Källström