Varje dag är inte en karneval. Tyske förbundskanslern Olaf Scholz ser sitt regeringsunderlag fallera - och ytterkanterna smackar läpparna.
När resultaten från EU-valet i juni började rulla in var det nog många progressiva med mig som drog en lättnadens suck. De stora framgångarna för den europeiska högerpopulismen uteblev och även i Sverige backade Sverigedemokraterna för första gången i ett val. Lättnaden ser däremot nu ut att vara som bortblåst.
När stora delar av Europa, Sverige däribland, gett efter för extremvänstern och högerpopulismen har Tyskland och Frankrike stuckit ut på riksplanet i det att ytterkantspartierna har hållits borta från regeringsmakten. CDU:s partiledare Friedrich Merz har varit tydlig med att de aldrig kommer samarbeta med extremhögerpartiet AfD, trots att det skulle kunna säkra en majoritet för det numera oppositionspartiet. Det nya beskedet från Tyskland visar på att något hänt.
Efter fyra krismöten på tre dagar utlyste Olaf Scholz en förtroendeomröstning, ett första steg mot nyval, där det av allt att döma inte finns någon majoritet för den tyska förbundskanslern att luta sig mot. Beslutet kom med bakgrund mot att Scholz hade sparkat finansministern, som enligt utsago inte ville implementera någon av regeringens förslag. Meningsskiljaktigheter som till slut tog ut sin rätt är ett sätt att förklara saken. Klantighet och bristande ansvarstagande är kanske mer passande.
Den breda mitten är ett begrepp som ofta slängs i debatten men reella exempel är svårare att hitta. I Sverige har vi inte haft en regering där både Socialdemokraterna och Moderaterna ingått sedan Per Albin Hanssons samlingsregering under andra världskriget. Samtidigt ser vi överallt i Europa att ytterkanterna växer och tiderna av övermod och nonchalans från de stora etablerade partierna är förbi.
Ett bråk om budgeten fällde den tyska samarbetsregeringen och banar nu väg för en missnöjesvåg att skölja över landet. Med all sannolikhet lär missnöjet spela AfD rakt i händerna. När ytterkanterna växer så minskar följaktligen mitten. Alternativen blir färre och historiskt etablerade block kammar sällan hem något som ens närmar sig en majoritet. Kvar står en decimerad mitt som inte har något val än att enas. Alternativet är så mycket värre.
Europa står nu inför valet att samarbeta eller se grundläggande liberala värden inskränkas av ytterkanterna. I Tyskland valde FDP det sistnämnda. I Sverige har Sverigedemokraterna sagt att de efter valet 2026 kommer kräva ministerposter för att stötta en högerregering. Om Liberalerna står vid sitt ord att inte stötta den typen av regeringskonstellation så är det dags för den breda mitten att enas. Tidöavtalet har visat att partierna kan tänka sig göra avkall på mycket för att enas. Ha med det i tankarna när Europas balansgång står mellan samarbete i mitten eller hot mot grundläggande friheter.
Ulrica Schenström är vd för den gröna, liberala tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.