Att röja minor under anfall är mycket farligt. Ryssarna använder dessutom mineringar vars syfte är att döda minröjare.
Ferdinand står på knä och för kontrollerat ner den lösa bajonetten i marken i 30-gradersvinkel. När han dragit upp den, flyttar han verktyget en liten bit åt höger, trycker ner det igen och fortsätter så i en knapp meter. Därefter flyttar han bajonetten ett par centimeter fram och upprepar proceduren i den andra riktningen.
Jag är i östra Ukraina där en armépluton lär sig att upptäcka minor och ta sig säkert från dem. Bajonetten stöter snart på en truppmina som ligger ett par centimeter ner. Ferdinand tar försiktigt bort jorden så att minan blottas och markerar den med färgband.
Han är svensk, 30 år och har precis sagt upp sig från Försvarsmakten, där han tjänstgjorde som specialistofficer med ammunitions- och minröjning. Nu är han i Ukraina tillsammans med sin kamrat Dalle, 29, som har samma militära bakgrund och tioåriga karriär i svenska försvaret.
De är frivilliginstruktörer, vilket betyder att de utbildar soldater efter överenskommelse med arméenheter utan att få betalt. De får även bekosta utrustning ur egen ficka, eller med medel som de samlar in i Sverige.
Ukrainska försvarsmakten har själva för få instruktörer. I en försvarsorganisation som är så fokuserad på att få fram soldater till fronten får mycket annat nedprioriteras, detta är en sådan sak. Men minkriget kräver sin utbildning. Dalle beskriver situationen på samma sätt som de ukrainska ingenjörssoldater jag har talat med: Ukrainarna måste hantera – nu mer än tidigare under kriget – en rysk ingenjörstrupp som är enormt kompetent.
Rysslands armé är riktigt bra på att minera om den får tid på sig. Man lägger ut minor för att direkt döda och skada, för att hindra framkomlighet eller för att styra ukrainska soldater till särskilda platser där de beskjuts med artilleri, pansarvärnsvapen och från luften.
Ukrainska ingenjörssoldater är också duktiga, kanske lika bra som de ryska, men deras uppgift är betydligt svårare. Att röja minor under anfall är mycket farligt. Ryssarna använder dessutom mineringar vars syfte är att döda minröjare. Förlusterna bland dessa är stora.
Ett av flera svar på detta är att utbilda fler ukrainare som kan minor. Och det måste göras snabbt.
Endagskursen som jag fick följa handlade enbart om att lära sig att upptäcka mineringar, sådant som varje soldat måste kunna. Dalle berättar om en mer avancerad utbildning som han börjat hålla. Där får ett tiotal personer per kompani, en per grupp, gå en kurs på två veckor där de får lära sig att oskadliggöra minor.
Häromdagen fick Dalle återkoppling från en soldat som tackade för att han vid två tillfällen kunnat använda sina färdigheter från kursen för att ta sig själv och sina kamrater säkert genom minfält under strid.
Kriget har gått in i en fas där Ukrainas avsaknad av övertag i vissa förmågor gör att man inte snabbt kan trycka tillbaka fienden.
Kriget har gått in i en fas där Ukrainas avsaknad av övertag i vissa förmågor gör att man inte snabbt kan trycka tillbaka fienden. Problemet är just hastigheten och det mänskliga priset, inte ukrainarnas beslutsamhet och inte rörelseriktningen. Den ryska armén retirerar över större delen av fronten.
De svenska instruktörernas arbete visar i det lilla på den större uppgiften. Om ukrainarna får tillräckligt med stöd och utbildning bland annat när det kommer till minröjning, då når de resultat och vi kommer alla närmare freden.
Alex Voronov är skribent för Liberala Nyhetsbyrån med särskild inriktning på Ukraina.
