Walton Goggins spelar Ghoul, en av huvudrollerna i tv-serien Fallout som äger rum i en framtid packad med kärnladdningar och en sorts 50-talskultur.
Ju mer framgångsrikt ett samhälle blir desto större verkar fascinationen eller rädslan bli för undergången. Är det inte enorma naturkatastrofer så är det den människodrivna undergången som står i fokus.
Även Rom föll.
Kriget… kriget förändras aldrig. Det är inledningsfrasen till det framgångsrika datorspelet Fallout. Numera är det också en tv-serie, på Amazon Prime. Där börjar undergången med kärnvapenkriget.
Krigets främsta kraft är förstörelsen, ödeläggelsen, alltsedan urminnes tider. Någon vinner på andras sammanbrott. För att travestera en rad från en annan tv-serie, science fiction-långköraren Babylon 5: Starta aldrig ett krig, men se alltid till att avsluta det på dina villkor.
Det är det svåra. Det är jämförelsevis lätt att starta krig, inte minst för diktaturer, men oerhört svårt att avsluta det utan att förlora. Ju högre insatserna är desto svårare – men vem vinner om alla förlorar? Det grymma svaret är att det alltid är någon som "vinner" i det lilla som blir kvar.
I svälten är brödkanten guld.
Fallout-serien har blivit en tittarsuccé. Det är inte konstigt, men det är inte den nakna, råa våldsamheten som driver lusten att se mer. I stället är det den överdrivna och svulstiga symboliken, med kulturella blinkningar, som bygger upp intresset. Den maktutövande, helt ogenerade cynismen är polerad och kommersialiserad till det absurdas bortre gräns. Det gränslösa hånet av vår tids knäppskalle-gemenskaper och sekter som ser konspirationer överallt och något lockande i undergången för att "börja om," gör det hela ännu bättre.
Som rollpersonen Barb Howard säger: "Om vi är de enda som blir kvar finns det ingen att slåss mot. Ett äkta monopol."
Ironin är skrämmande utsökt.
Det vi serveras passar också som hand-i-handske i vår tids starka populärkultur. Generationer av dataspelare som primär målgrupp, det är inte längre en barn- och tonårsgrej. Det finns också en klangbotten i tiden som är.
Vi ser det mest osäkra världsläget sedan Sovjetunionens fall, kanske ända sedan Kubakrisen. Då var kärnvapenkriget verkligen nära, och den ömsesidiga undergången en påverkande faktor. Det är inte en slump att Fallout tar plats i ett fiktivt dåtida framtidssamhälle. Den nukleära kraftens evangelium har underkastats den ständigt underskattade mänskliga förmågan att förstöra. Ackompanjerat av populärmusik från 40- och 50-tal och glassigt vriden produktreklam. Även apokalypsen har en affärsmodell.
Det är som gjort för att garva åt. Att möta undergångsvisionerna med ironi och galghumor.
Det behövs.
De flesta undergångsscenarior – visionen om apokalypsen – är något som stärker dagens populistisk-konservativa värden. Förenklat förförande för den som inte tänker efter. När allt det ordnade faller då väntar en tillbakagång till något ”ursprungligt”, bortom den välmenande civilisationen. Utan plats för det veka.
Vi serveras den hårde mannens värld, i dess mest andefattiga mening. Efter kollapsen finns inga bidrag och ingen pension. Det finns ingen byråkrati, ingen nitisk ordningsmakt. Kollektivavtal, konsumentskydd och klimathänsyn är noll och intet. Endast individens förmåga och uppfinningsrikedom är värt något.
Du kan ropa på hjälp, men ingen kommer, i varje inte någon som faktiskt vill hjälpa.
Apokalypsen i dess underhållningsform utgår från att publiken alltid kan se sig själv överleva mot alla odds. Trots att hela grejen är massdöden, där nästan alla dör. Några måste ju hamna i högarna med lik. Det kittlar ingen fantasi. Det är inte minst därför som vi strävar efter att gemensamt undvika undergången och försvara oss mot de despoter som drar åt det hållet.
Det vi har är alltid värt mer.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.
Olof Jonmyren, politisk redaktör SN