Mycket av USA:s politiska dekadens kan härledas till ett destruktivt politiskt klimat.
I debatten om migranter med ursprung från Mellanöstern är det lätt att glömma Sveriges historia. På 1860-talet emigrerade knappt en miljon svenskar till Amerika efter en jämförelsevis långvarig svält. Tillsammans trängdes de på små fartyg, likt dagens migranter över Medelhavet, förenade i hoppet om ett bättre liv på andra sidan havet. Den farliga resan har skildrats av Sveriges främsta författare, däribland Vilhelm Moberg och Selma Lagerlöf.
Mobergs klassiska boksvit om Kristina och Karl-Oskar skildrar deras resa över det stormiga världshavet, och hur det är att inrätta ett nytt hem på en främmande ort. Det är en berättelse som behandlar hemortens plats i tillvaron och dess betydelse i ett nytt sammanhang. Mobergs historia är inte unik. Det är en konkret skildring av vad det innebär att emigrera, som delas av miljontals andra genom människans historia.
USA har en särskild plats i historien om migration. Under mer än hundra år har Amerika varit synonymt med frihet och möjligheter. Listan på verk som skildrar den amerikanska drömmen kan göras lång. Drömmen om frihet och möjligheter är en grundläggande mänsklig dröm. Den har varit stark nog för miljontals människor att ta klivet från det familjära till det främmande, likt Kristina och Karl-Oskar - sannolikt med liknande vemod.
För drygt två månader sedan blev jag en i mängden när jag klev på flyget och lämnade min trygghet i Uppsala för Washington D.C. Min resa är inte jämförbar med den som en miljon svenskar gjorde under 1800-talet, inte heller med de som i dag korsar Medelhavet. Innan min ankomst fanns redan boende och arbete. Det värsta jag behövde genomlida under min resa var flygplansmaten.
Likt miljontals andra lockades jag till USA för de möjligheter landet fortfarande erbjuder. Men innan min avresa möttes jag av utbredd kritik gentemot USA. Den återkommande uppfattningen om USA var att det är ett land på tillbakagång, där dess bittra polarisering lamslagit alla former av politisk reformkraft.
Kritiken delades av vänstern och högern, och speglar vår samtids alltmer cyniska syn på USA. Landet har fått utstå hård kritik efter en rad politiska felsteg. En ytlig analys slutar ofta vid ödesvalet 2016 där Donald Trump vann över Hillary Clinton, men jag menar att frågan är mer komplicerad än så. Forskare tenderar att lyfta fram invasionen av Irak 2003 och finanskrisen 2008, händelser som iscensatte stora diskussioner om den amerikanska drömmens kollaps. Till en början var diskussionerna begränsade till “träsket” i D.C, men har i dag växt till en nationell cliché. Det finns mycket material och argument att hämta från dessa händelser, men president Trumps väg till makten är en tydlig konsekvens av årtionden av politiska spel, polarisering och dekadens.
Amerikaners misstro tillit till den politiska makten kan härledas till Johnson-administrationen på 1960-talet. Hans regering fick utstå hård kritik efter en rad kontroversiella reformer, däribland slumpmässig värnplikt till Vietnamkriget. Tilliten föll ytterligare under Nixon-administrationen och Watergate-skandalen. Under de kommande årtiondena kom den att falla ytterligare, med sporadiska återhämtningar. I dag skvalpar denna tilltro på runt 20 procent.
Mycket av USA:s politiska dekadens kan härledas till ett destruktivt politiskt klimat. Jämförelser med Sverige bör göras med försiktighet, men listan på bevis för liknande trender kan göras allt längre. Ett dramatiskt skifte var när Moderaterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna satte Sverige i regeringskris 2021 och försökte fälla Sverige dåvarande statsminister Stefan Löfven. Det vi ser i USA visar riskerna med att agera enbart utifrån politiska kalkyler och strategier.
Det berör den eskalerande gängkriminaliteten i vårt land likaså. Givet det allt allvarligare läget är läget rätt för blocköverskridande överenskommelser. Det må inte vara kortsiktigt strategiskt tillämpbart, men det är en kritisk faktor för att bibehålla tilliten till det politiska etablissemanget mer långsiktigt.
Anton Ekelund är ledarskribent.