I samband med pandemin skrivs mycket om uthållighet.
När man startar ett nytt företag vill man givetvis att det ska fungera och ge bra ekonomi under många år. Vilket man kan kalla för uthålligt företagande. Men med uthålligt företag menar vi också ett företag som varken skadar den inre (arbetsmiljön) eller den yttre miljön.
Som en del av sin affärsidé har man en uttalad ambition att företaget inte ska orsaka skada på medarbetare, kunder eller miljö.
Det blir ett argument riktat mot potentiella kunder att: vi är rädda om miljön i vår verksamhet. Miljötänkandet i företagets värdegrund förstärker dess konkurrenskraft.
För finansiärer och investerare är det givetvis intressant att veta att företagets affärsidé inkluderar långsiktig uthållighet på bred front.
Vi kan nu vid årsskiftet 20/21 avläsa en ovilja att investera i kol- och oljebaserad energiproduktion. Vilket verkar klokt och logiskt. Men det finns många andra naturskadliga ämnen som används i industrin och som slutligen hamnar i vattendrag, odlingsmark och luft. Och det kommer ständigt till nya naturskadliga tillämpningar varför vi ständigt måste göra konsekvensanalyser och vidta åtgärder efter behov.
Att vara förklok snarare än efterklok.
Ett konkret exempel: I det Naturliga Stegets läromedel om systemvillkor skriver man att en ny gruvdrift måste från dag 1 kalkylera in kostnaderna för återställning av miljön i och kring gruvan. Det är helt oacceptabelt att ge sig in i orörd natur, etablera en gruva, plocka hem vinster under ett antal år och sedan dra vidare och lämna städjobbet åt andra. Gruvdrift medför alltid skador på naturen och kravet på uppstädning måste rimligtvis riktas till exploatören som tjänat pengar på gruvdriften. Tyvärr är det vanligt att kontaminerat lakvatten och diverse skadliga slaggämnen blir kvar och läcker gifter i årtionden efter att gruvdriften har upphört.
Om vi lägger till den sociala delen av industriell verksamhet, det vill säga hur vi fördelar ekonomiska vinster och giftiga restprodukter, ser vi det omoraliska: Västeuropas och Nordamerikas export av giftigt avfall till Afrikas fattigaste länder. Det är svårt för en västerlänning att känna sig stolt när man ser småbarn som barfota och klädda i trasor sorterar hälsovådliga sopor.
När vi nu står inför ett genombrott av elektrifiering av fordon och digitalisering av information är det läge att lägga in uthållighet i alla formler. Vi har bara en planet och den har vi bara till låns.
Tommy Jansson är utvecklingskonsult från Stigtomta. Han medverkar i SN som fristående krönikör.