Det var det abrupta slut som min skidresa fick för ett par helger sedan, men enbart början på ett par krävande veckor i rullstol och sedermera på kryckor. Jag får i sammanhanget vara tacksam: inget brutet, men korsbanden misstänks ha skadats. Vila, smärtstillande och Netflix har varit ordinationen.
Det stoppade dock inte mig från att försöka navigera i min nya verklighet. Rullstolen jag fick låna av hotellet var till en början otymplig, men efter några timmar lärde jag mig backa, snurra och ta mig fram på ställen som till en början kändes helt omöjliga. Min egen förmåga att ta mig fram gjorde mig optimistisk – kanske var det inte så farligt som jag först trodde?
Min nyfunna rörelsefrihet var en lättnad vilket inte heller kom att bli min stora utmaning, utan de fysiska och mellanmänskliga hindren på väg ut från hotellrummet. Bara för att jag plötsligt befann mig i ett barns ögonhöjd borde det rimligen inte leda till att jag blir osynlig för vuxenvärlden. Barn är alltid tämligen nyfikna på när en rullstol glider fram och jag kan inte klaga på att de inte vet hur man agerar hövligt. Men okunskapen kan motverkas av barnens föräldrar.
Det var därför i dubbel bemärkelse som föräldrarnas fel till varför jag under resten av resan i rullstol upplevde mig totalt förbisedd av dessa främlingar som jag annars inte hade förväntat mig så mycket av. Trots att jag uppenbarligen var skadad, rörelsehindrad och i rullstol var det inte anledning nog till att få någon slags hjälp eller stöttning av de andra hotellgästerna. Min tid i rullstol var tyvärr en upplevelse som lämnade mycket i övrigt att önska, eftersom jag tydligen var till besvär för dessa främlingar.
För där var jag och tog upp extra plats i hissen så barnfamiljen var tvungen att vänta en minut till på att få åka ner till frukostbuffén. Där var jag och tog upp plats i korridoren så de andra hotellgästerna fick vänta några extra sekunder på att ta sig in i sitt hotellrum. Där var jag och inte kunde röra mig, men förväntades vänta på att människorna utan rörelsehinder skulle få komma fram i tid.
Rätten att komma fram i rullstol var inte lika mycket värd som de gåendes rätt att komma fram så snabbt som möjligt. Visst, jag fick rulla fram, men det var förvånansvärt få som erbjöd sig att flytta på sig eller erbjuda sin plats. Nu kanske du undrar – hade jag bråttom? Nej, men det var inte vackert att se medmänniskors nonchalans inför rullstolsburna. Jag kommer ju att kunna gå igen, men situationen för rullstolsburna kommer troligen inte förändras nämnvärt om inte fler agerar och tar ansvar.
Det pratas mycket om inkludering, men få tycks själva vara villiga eller tänka på att de kan bidra till att underlätta för medmänniskor med olika rörelsehinder. Verkligheten är smärtande påtaglig när man själv får prova på livet som rörelsehindrad. Även om det är tillfälligt. Det är något som vi alla har att tänka på för att skapa ett varmare klimat oss medmänniskor emellan.
Linnea Hylén är återkommande ledarskribent.
