Vetgirige 8-åringen härhemma frågade häromdagen vilken superkraft jag helst skulle önska mig. Inspirerad av Tolkiens berömda epos Sagan om ringen och den mäktiga alven Elrond svarade jag: "The gift of foresight". Tänk att kunna se in i framtiden! Att kunna stoppa faror. Eller hindra olycksbringande händelser. Det lät så lockande. Men ju mer jag tänker på det, desto mer osäker blir jag över mitt tvärsäkra svar.
Tänk att hela tiden veta vad framtiden skulle ha att erbjuda! Inga överraskningar, vare sig positiva eller negativa. Inget att gå och önska sig eller hoppas på, då allt redan stod klart för en. Önskvärt? Nja. Och även om viljan och förmågan skulle finnas att ställa saker tillrätta, i förväg så att säga, är det inte säkert att resultatet i efterhand skulle bli så lyckat. Vare sig i nutid eller framtid.
Årets upplaga av SVT:s julkalender heter Mirakel och har viktiga budskap kring just detta tema. Halvvägs in i serien, när detta skrivs, är det tydligt, att viljan att göra gott inte alltid leder till det goda resultat man önskade. Särskilt om man förändrar tingens ordning utan att riktigt förstå förutsättningarna, och ännu mindre kan överblicka de fulla konsekvenserna av de egna handlingarna.
Ett nytt år närmar sig för oss alla. Även utan superkrafter vågar jag sia att just detta år kommer mångas önskan vara en och densamma – att världen ska bli besegra covid-19- pandemin. Och med den se återupptagna och stärkta vän- och familjerelationer, ökat resande, fler möten, en återuppstånden kultursektor och ett livskraftigare näringsliv. Rimliga framtidsvisioner, inte minst med tanke på de vaccin som nu börjar rullas ut i världens länder.
Helt säkra kan vi inte vara förrän vi står där om något år och kan blicka bakåt mot den svåra tid där vi nu är. Det är då vi vet om vaccinen blev den succé vi nu gärna vill tillskriva dem. Desto viktigare därför, att fortsätta drömma om och planera för det.
Det är hopp och drömmar som får oss att orka vidare, även när det är mörkt. Och även det minsta ljus är starkare än allt mörker. Just det hoppet – ljuset som till sist alltid övervinner mörkret – är också vad julen handlar om. Om hoppet som en hel (kristen) mänsklighet lägger på en liten bebis axlar – även såhär tvåtusen år efter att Jesus föddes. Kanske behövs det ingen superkraft som får dig att se vad som kommer runt hörnet. Tänk om det räcker med att kunna uppfatta och följa ljuset som lyser där, om än aldrig så svagt som just nu!
Anna Lövheim är konsult i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.