Efter förra veckans publicering av kritik mot Ukrainas agerande efter att landet anfölls av Ryssland, har kritiken mot Amnesty International varit hård. Medlemmar har lämnat föreningen på aldrig tidigare skådat sätt.
Inte konstigt att folk reagerar när fokus hamnar så snett.
I ett pågående invasionskrig i Europa i våra dagar – i sig en osannolik företeelse – ligger alltså inte Amnesty’s största oro i Rysslands aggressiva och fullständigt urskillningslösa attacker på civila och militära mål runtom i Ukraina. Nej, den ligger i om Ukraina tar hänsyn till risken att civila mål ska drabbas, när man försvarar sitt land. Och sitt folk. Ett grovt felsteg, om än grundat i missriktad välvilja.
Men det är ändå inte det stora problemet. Såsom ledarskibent Jakob Styrenius pekar på i NT (7/8), har organisationen tappat riktningen på sitt uppdrag och kopplingen till verkligheten, i sin iver att värna efterlevnad av krigets lagar. Amnesty har gått från att vara den skarpa rösten mot tortyr, utomrättsliga avrättningar och förföljelse i diktaturer och totalitära regimer, till en slags allmän intresseorganisation för att ”göra världen bättre”, med sociala rättighets- och klimatfrågor på agendan. Och de är i gott sällskap.
Under lång tid har fler organisationer för mänskliga rättigheter (MR) som Röda Korset och Rädda Barnen vidgat sina intresseområden så radikalt, att det för en MR-jurist inte längre är helt självklart att känna sig hemma där. I botten ligger en förändrad syn på vad som egentligen är de mänskliga rättigheterna. Och samhället visar på riktningen.
Stenkastarna i påskens kravaller som idkade våld för att ”försvara sin religion”. Kvinnan som talar ut i pressen om orättvisan i att familjen inte har råd att åka på semester. Mannen som trots avslag på sin asylansökan stannar kvar i landet olagligt, med eller utan hjälp av utomstående. Alla hänvisar de till sina ”mänskliga rättigheter”. Som om det vore fritt att tolka utifrån vad som passar en själv, och i stunden. Men det stämmer ju inte! De mänskliga rättigheterna är en uppsättning internationellt fastställda principer som tar först och främst tar sikte på människans inneboende värde, frihet och icke-diskriminering, de så kallade medborgerliga och politiska fri- och rättigheterna.
De sociala, kulturella och ekonomiska rättigheterna är mål att sträva efter. Att som organisation tillåta eller – i viljan att framstå som god – främja en glidning i bilden av vad en person kan kräva av sitt samhälle, det för nästan tankarna till mer allmänt vänsterinriktad agenda. Men vad värre är, det riskerar att allvarligt urholka värdet av de mänskliga värden och friheter, som på riktigt står på spel. I Ryssland, i stora delar av Afrika, Asien och Latinamerika. Eller i Ukraina, som bekant.
Anna Lövheim är konsult i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.