Hur går du upp i stabsläge?
När ärkebiskopen Martin Modéus talade under Folk och Försvar nyligen valde han att bredda bilden av det svenska försvaret – bortom bomber och Jas-plan. Militär försvarsberedskap i all ära men det som ärkebiskopen efterfrågar är en andlig beredskap. När jag under konferensens avslutande panelsamtal fick frågan om Sverige är förberedda för det krisläge som vi befinner oss i, då svarade jag med ett tydligt men vemodigt: Nej.
Modéus har starka poänger med att beredskapen angår oss alla. Såväl privata företag, civilsamhälle, politiker och individer har ett ansvar i att förbereda oss på att freden inte kan längre kan tas för given. Sverige befinner sig inte i fred, som statsministern uttryckte det.
Om krisen eller kriget kommer till Sverige finns det ingen tid för panik. Försvarsmakten går upp i högsta tänkbara stabsläge, men för bonden handlar det om att säkerställa mat på bordet och proviant på fältet och läraren att undvika en försummad generation. Information kommer behöva spridas, skyddsrum öppnas och vatten delas ut om kedjan någonstans skulle brytas.
Beredskapen behövs på högsta nivå, på individnivå men även i form av infrastruktur i ordets alla bemärkelser där emellan.
Lottakåren har utbildat för stöd till försvaret sedan mellankrigstiden.
Den här infrastrukturen är väldigt dyr att bygga men som tur är behöver vi inte uppfinna hjulet på nytt om vi spelar våra kort rätt. Sverige har ett av världens starkaste civilsamhällen. Tre av fyra vuxna är i dag medlemmar i minst en förening och hos studieförbunden utbildas varje år kring 350 000 personer. Med min bakgrund i Scouterna vet jag att för dem sitter beredskapen i muskelminnet. Studieförbunden besitter en unik infrastruktur för att snabbt sprida kunskap. Min frivilligorganisation Lottakåren har utbildat stödverksamhet till försvaret sedan mellankrigstiden.
Många aspekter av civilsamhället skulle kunna utvecklas och studieförbundens roll moderniseras samtidigt som ett beredskapsansvar utformas. I stället för att ta vara på den kompetens och de förutsättningar som här finns kapas nu benen på civilsamhället rejält.
Så här såg det ut 2020 när oron för att leveranserna av toalettpapper skulle ta slut. Hög beredskap har många delar.
Visserligen skjuter regeringen in 30 miljoner för att höja säkerheten hos civilsamhället, men summan är liten i jämförelse med de 500 miljoner, eller var tredje krona, som planeras att dras in från studieförbunden. Det är naivt att tro att vi kan bygga upp den infrastruktur vi behöver för att skydda Sverige och samtidigt behålla såväl försvarets stödfunktioner som ett fungerande samhälle, som faller över när krisen är här. Särskilt svårt är det att föreställa sig att det skulle innebära någon besparing.
Ta nu i stället tillvara på den andliga beredskap och billiga infrastruktur som genom decennium redan har byggts upp. Om vi sedan får ett starkare civilsamhälle och nationell gemenskap på vägen så skadar det inte.
Ulrica Schenström är vd för den gröna liberala tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.
Ulrica Schenström