Vår historia handlar mycket om krig. En ständig konkurrens mellan olika riken, maktbegär, hunger efter rikedom och expansion i världen. För ett par hundra år sedan lurade döden bakom ryggen för de flesta på ett eller annat sätt. Nationella segrar framställdes i tidigare historieskrivning ofta som heroiska. Verkligheten var en helt annan. Mer eller mindre livegna människor offrades som kanonmat. De stora slagen var mänskliga tragedier, vilket bland annat Peter Englund har skildrat i sina böcker.
Många människor ser fortfarande vårt militära försvar som att vi vill kriga och har svårt att förstå skillnaden mellan försvar av landet och krigshets. I debatten om försvarsalliansen Nato blir missförståndet extra tydligt.
Det har varit en lång vandring från fasansfulla krig, död och fattigdom som pågått i europeisk historia, innan utvecklingen hade nått fram till insikten att fred, frihet och demokrati är grunden för välstånd och mänsklig värdighet. Sverige och medlemsländerna i Nato vill bevara freden, vår demokrati och vår frihet. Av det skälet bör den som hedrar dessa värden vara för försvarsalliansen Nato och en stark svensk försvarsförmåga.
Tyvärr delas inte den fria västliga världens inställning att respektera andra länders gränser och integritet av exempelvis regimerna i Ryssland och Kina. I dessa länder lurar terrorn ständigt under ytan, rädslan styr människor. När demokrati, frihet och mänskliga rättigheter tappar mark i världen, då måste vi föra våra värderingars talan med tydlighet och visa beslutsamhet i att vi kommer att försvara dem.
Men att vår regering, via utrikesminister Ann Linde, avvisar en Natooption – att utreda hur Sverige ska kunna ansluta sig till försvarsalliansen – med hänvisning till att Ryssland kan bli provocerat, det sänder konstiga signaler. Står Ryssland oss närmre än fredsbevararalliansen Nato?
I två mandatperioder har regeringen varit otydlig om vad som gäller i försvarspolitiken, där UD ofta har drivit en egen linje än vad som Försvarsdepartementet och framför allt Försvarberedningen har haft. Regeringen har dessutom fått backa inför oppositionen eftersom S+Mp ofta saknar majoritet i riksdagen för försvarsfrågorna.
Positioner och positioneringar som inte hänger ihop skapar onödiga svårigheter. Det svenska budskapet internationellt blir otydligt. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och det imponerar knappast på omvärlden.
Maria von Beetzen är försvars- och säkerhetspolitisk debattör. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.