Det är näst intill aldrig som det höjs röster om att kärnvapen är coolt. Tvärtom ligger det med rätta sedan länge ett stigma kring massförstörelsevapen. Själva innehavet leder till tung kritik, utan att förringa de humanitära katastroferna involverade i ett användande. Förutom de katastrofala effekterna skulle användandet även vara förödande för regimens förtroendekapital. En iskall isolering inom det internationella samfundet skulle vänta.
Men den kanske viktigaste faktorn till stigmat är teorin om "mutual assured destruction”, ömsesidig garanterad förstörelse. Detta är den främsta orsaken till att kärnvapen inte har använts i militärt syfte sedan 1945.
Allt grundar sig i en terrorbalans som i praktiken skulle leda till självmord. Under det kalla kriget hade USA och Sovjetunionen tillräckligt med kärnvapen för att förinta varandra flera gånger om. Båda parter hade möjlighet till en andraslagsförmåga. Om Sovjetunionen sköt den första missilen skulle USA kunna slå tillbaka. Med den insikten uppstod en terrorbalans som gäller än i dag.
Därför var det högst anmärkningsvärt att utrikesminister Margot Wallström (S) i veckan sa att kärnvapen inte har en avskräckande effekt (SVT 1/1). Ingen demokratisk stat har kärnvapen för att det är häftigt. Tvärtom, dessa finns till för att göra priset för högt för skurkaktiga stater att trycka på den röda knappen. Det är en nödvändig terrorbalans som Wallström tycks nonchalera i idealistisk tradition.
Uttalandet var ett argument för Wallströms vilja att rösta för den kontroversiella FN-resolutionen Nuclear Ban Treaty. Ett förslag som skulle "förbjuda" kärnvapen – trots att ingen kärnvapenmakt eller något NATO-land har skrivit på eller tänker göra det. I praktiken skulle det bli ett tandlöst dokument som förstör mer än vad det hjälper.
För Sveriges del finns den stora faran i att klippa trådarna till våra Nato-vänner. I dag har vi ett fördjupat och gott samarbete med Nato, trots att vi står utan medlemskap. Likväl bygger vår försvarspolitik på samarbete, vilket kräver omvärldens deltagande oberoende av Wallströms idealism. Hon var knappast lyrisk över kritiken från USA:s Nato-ambassadörer. Från Wallströms sida var det tydligt att Sverige inte skulle bry sig om Natos oacceptabla ”hot” att relationerna kan försämras (SVT 1/1).
Utrikesministern bör i stället fråga sig själv vilka hon egentligen hotar med sin politik. En kylig relation med Nato är helt enkelt icke önskvärt för Sverige. Det spända omvärldsläget och de aggressiva säkerhetspolitiska stämningarna i Östersjön kräver försiktighet. Om en konflikt skulle uppstå står Sverige med byxorna nere utan Natos hjälp. Om regeringen menar allvar med att skydda Sveriges intressen bör den be Wallström sluta leka världsräddare inför tomma läktare.
Linnea Hylén