Det är nog inte så många som känner ens lättnad över att regeringsfrågan är löst. Lättnaden över att osäkerheten är över kan på många sätt översköljas av fruktan för hur allt det här ska gå till. Nya roller byggda på motvillig grund och med motstridiga viljor, är inte en idealisk uppställning att möta framtiden med.
Det hade lika gärna kunnat bli en moderat statsminister, med ungefär lika stort orosmoln inför hur allt ska gå till som i nuvarande läge med en socialdemokratisk. Skillnaden hade varit att rollerna hade varit mer bekanta, men att risken för totalt politiskt kaos hade varit något större. Det hade likväl varit klokt att först pröva hur långt Kristersson hade klarat av att med stadga hålla gränsen mot den osunda nationalismen och samvetslösa populismen i Sverigedemokraterna, innan partierna försökt sig på svårare akrobatik.
Men sådan är parlamentarismen. När ingen får som de vill får man göra vad man kan med det man har.
Vi har en koalition av de ovilliga bakom regeringen, hävdade Moderatledaren Ulf Kristersson i sitt tal före statsministeromröstningen. Inte bara det, vi har en hel riksdag av ovilliga. Allt för få tolererar de andra tillräckligt mycket för att forma något långsiktigt handlingskraftigt.
Centerpartiet och Liberalernas budgetsamarbete med de två regeringspartiet är en lösning år för år, budget för budget, inte mer än så. I de frågor som inte berör budgetsamarbetet är regeringen svag. Det lär bli stökigt och viftigt. Utifrån spelet i kammaren är det uppenbart att känslorna fortfarande styr de partipolitiska övervägandena. All turbulens har gjort att vi ser mer av hejarklackar än sakpolitiker. Tids nog lugnar det ned sig. Då får vi se hur regeringsbildningen har påverkat utgångspositionerna mellan partierna.
Statsministerns socialdemokrater måste ta ansvar för de reformer man har åtagit sig och inte utnyttja sina sidoorganisationer för att hänsynslöst bekämpa det innehåll i budgetöverenskommelsen som partiet gärna vill underminera eller försena. Moderatledaren behöver bestämma sig för hur länge han ska hävda att hans parti inte har något gemensamt med de två liberala partierna som nu kohandlat med regeringen. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kallade sitt parti för högerkonservativt i ivern att krypa nära moderater och kristdemokrater. Samtidigt påstod Kristersson att hans parti inte alls har någon ideologisk närhet till SD. Det blir upp till Moderaterna att visa färg i den frågan framöver.
På samma sätt måste Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) visa att det finns en väldigt liten andel vänster i det som är liberalt – och att detta återspeglas i de statsbudgetar som arbetas fram med regeringen. Men det krävs också en öppenhet för att hitta tillbaka till konstruktiva samtal med Moderaterna. För det är i den relationen som den långsiktiga kraften att dra Sverige i mer liberal riktning finns.