I takt med att tystnad har varit det främsta uttrycket för hur partierna försöker finna en väg till en ny regering har mycket uppmärksamhet i stället riktats mot att Centerledaren Annie Lööf har noterats för dalande popularitetssiffror.
Lööf har länge haft ett betydligt högre stöd som partiledare jämfört med vad hennes parti har mäktat med. Som Alliansens starkast profilerade företrädare noterades hon för ett brett stöd långt in i andra partiets väljarkårer. Så är det inte längre. I stället är det KD-ledaren Ebba Busch Thor som har fått växande popularitet, främst bland moderater, men även bland de sverigedemokrater som drömmer om en mestadels påhittad gemenskap.
Förändringarna i Lööfs popularitet illustrerar tydligt hur partiledarnas popularitet troget följer den traditionella blockpolitiken. Så länge det fanns en tro att Lööf skulle vara just den egna sidan till lags i regeringsförhandlingarna – först Moderaterna och därefter Socialdemokraterna – höll Lööfs popularitet i sig. När det visade sig att hon inte alls gjorde som dessa ville, då vällde missnöjet och invektiven fram. Det är en inte helt ovan situation för vare sig kvinnor i allmänhet eller för den som utövar chefs- och ledarskap, oavsett kön. I motvind prövas övertygelse och beslutsamhet.
Internt är Lööf däremot oomstridd. Detta ströks under när medierna försökte hitta ett missnöje när Lööfs minskade förtroendesiffror förärades stora rubriker. Medierna tvingades dammsuga partiets absoluta ytterkanter för att hitta någon röst som tyckte att Lööf ledde Centerpartiet på fel sätt. Stödet i egna led bygger på ett omfattande arbete för att förankra de stora vägvalen. Det här inleddes redan när hon 2013, i början av sin partiledartid, tvingades ta strid för avstyra ett antal provocerande inslag i ett förslag till nytt idéprogram.
Det blev ordning på torpet.
Samtidigt tål detta att noteras: om Lööf och det gröna liberala ska växa till sig som statsministerkandidat då måste det även inom Centerpartiet göras en kritisk analys. Motfrågor om vägvalen fram till höstens parlamentariska knivigheter måste ställas. Avvägningen mellan ideologisk tydlighet och strategisk pragmatik måste problematiseras. Var migrationsfrågan viktigare än skattepolitiken? Fanns själen i Alliansgemenskapen kvar?
Att pekas ut som ansvarig för att ingen regering har kunnat tillträda, trots två försök, kan både Lööf och C leva med. Det har inte varit någon tvekan om varför hon och hennes parti har sagt nej. Vare sig Socialdemokraterna eller Moderaterna kan utifrån sin storlek begära att hon och C ska släppa fram deras ledare. I och med valet finns det finns en ideologisk och sakpolitisk prislapp som Centerväljarna har satt.
Annie Lööf må alltså inte längre vara mest poppis i parlamentet, men det är ingen tvekan om vem som är en av de främsta aktörerna om Sverige ska få en ny regering. Samt om denna sedan ska kunna sitta kvar mandatperioden ut.