11 september, två dagar efter valdagen, publicerade den kinesiska ambassaden i Sverige ett uttalande där man beklagade sig över att svenska medier och individer kommit med “grundlösa anklagelser” om att den kinesiska staten lagt sig i det svenska valet. Några specifika exempel på varifrån dessa påståenden kom hade ambassaden inte. Bara några dagar senare besökte Tibets andlige ledare Dalai lama Sverige. Återigen var den kinesiska ambassaden allt annat än road.
Ambassadens uttalanden var en försmak av vad som komma skulle. 15 september spreds nyheten som en löpeld i Kina, att tre kinesiska turister hade avvisats från ett hotell i Stockholm för ordningsstörande beteende. SVT:s satirprogram “Svenska nyheter” följde upp händelsen veckan därpå med en informationsfilm för att undvika kulturkrockar i Sverige. Där uppmanades kinesiska turister bland annat att inte bajsa utanför historiska byggnader. Den här gången hävdade den kinesiska ambassaden att sketchen utgjorde ett brott mot “mänsklighetens grundläggande moraliska principer”. Justitiekanslern slog däremot fast att inslaget inte kunde bedömas som hets mot folkgrupp och att yttrandefrihetsutrymmet för satir är mycket vidsträckt.
Medieforskaren David Bandurski menar att det här sättet att skapa drama och utöva påtryckningar följer en strategi som kallas pengci, “porslinsstötande”. Uttrycket kommer från bedragare på marknader som välte porslinskärl och krävde betalning av andra på grund av deras oaktsamhet. I dag har pengci blivit en av den kinesiska statens metoder för att få länder att tillämpa självcensur av rädsla för att gå miste om värdefulla investeringar från kinesiska företag, som nästan alltid har statliga kopplingar.
Det första halvåret 2018 var Sverige det västerländska land dit den största mängden kinesiska investeringar gick, motsvarande drygt 30 miljarder kronor, enligt en rapport av Kristina Sandklef för tankesmedjan Frivärld. I regel är sådana investeringar av godo för både den kinesiska och svenska parten; Geelys investeringar i Volvo är ett sådant exempel.
Svenska företag och myndigheter har dock inte råd att vara naiva. Därför bör Sverige ta efter länder som Storbritannien och USA och införa granskningar av utländska investeringar i sektorer där det kan förekomma säkerhetsrisker. Det skulle gynna både Sverige och seriösa kinesiska investerare eftersom det skulle minska misstänksamheten mellan parterna.
Ironiskt nog är det västvärldens ekonomiska och politiska öppenhet, något det kinesiska samhället saknar, som Kina utnyttjat för att vinna större inflytande. Tillsammans med likasinnade länder behöver Sverige fortsätta pressa Kina att öppna upp sin inhemska marknad och utöka västerländska organisationers möjligheter att verka i landet. Vi får inte ge efter för Kinas trasiga porslinsdiplomati.
Emanuel Örtengren