Det är knepigt det här med kulturpolitik. Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att kultur inte kan överleva på egen hand. Och om den gör det beror det bara på att den är dålig, som i kommersiell. Det vill säga, att tillräckligt många personer gillar det tillräckligt mycket för att betala för den. Bra kultur, som i kultur av hög kvalitet, anses däremot nästan per definition vara något svårt, som inte säljer särskilt mycket och som därmed behöver statens stöd.
Svenskt kulturstöd har länge varit en rörig historia, starkt påverkad av dessa resonemang. Det är å ena sidan viljan att ge medborgarna tillgång till kultur, å andra sidan pretentionerna att det minsann bara ska gälla kultur av hög kvalitet, där givetvis staten själv ska bestämma vad detta är. Det har gett upphov till en rad sneda fördelningar av statliga subventioner genom åren.
Dagens politik är inget undantag. När den nya regeringen tillträdde tog den ett antal nya kulturpolitiska beslut, vilka vi nu börjar se följderna av. En av dessa var att höja momsen på bio från sex procent till 25, en rejäl höjning. De pengar som skulle komma in tack vare detta skulle sedan i sin tur användas till att ge fritt inträde till statliga museer.
Bakgrunden till beslutet var förmodligen just att museum anses vara ”finare” kultur än bio, hellre titta på vikingahjälmar än superhjältefilmer. Men om vi granskar på den maktanalysen ett steg till ser vi följande: Nästan alla statliga museer ligger i Stockholm. Dessa har i sin tur aldrig varit särskilt dyra att besöka. Är det verkligen inträdet som har hindrat ett stort antal fattiga familjer från att konsumera god kultur? Statliga museer är inte heller de enda på marknaden, privata museer lockar i dag också besökare, men dessa aktörer kan av naturliga skäl inte ha fritt inträde. Reformen snedvrider konkurrensen.
Samtligt drabbades alltså biograferna av en stor kostnadsökning. I storstäderna finns det tillräckligt stor publik för att hantera detta, men på landsbygden räcker ofta inte underlaget till. På små orter finns inga statliga museer, utan här är en biograf kanske den enda tillgängliga kulturkonsumtionen till vardags. Nu har den första landsbygdsbiografen fått stänga som en följd av beslutet. I Gagnef i Dalarna slår man igen dörrarna för gott.
Regeringens välmenande kulturpolitik har alltså fått till följd att den övre medelklassen i Stockholm som vill ta sin helgrunda på Moderna museet inte behöver betala för inträde. Trots att den har både råd och lust att göra så. Samtidigt kommer familjen i Gagnef inte kunna se den Oscarsnominerade dramafilmen ”Three billboards outside Ebbing Missouri”, eftersom deras biograf fått stänga på grund av momshöjningen.
Är det verkligen en kulturpolitik som gynnar kvalitet till svagare grupper i samhället?
Hanna Marie Björklund