Centerpartiet och Liberalerna väljer att släppa fram Socialdemokraterna till regeringsmakten, om partiledningarna får bestämma. Partiernas förtroende- och partiråd har chansen att säga nej i helgen.
Ordet är kohandel. Socialdemokraterna och Miljöpartiet får ta hand om kossan på villkoret att hon får rikligt liberalt och grönt foder.
Vägvalet är ett stort risktagande. Det kommer att vara pedagogiskt svårt att övertyga väljarkåren om att främlingsfientlighet motverkas om man säger nej till en moderat statsminister och släpper fram en socialdemokratisk. Priset lär därför bli högt, inte minst genom en söndertrasad Alliansgemenskap.
Dokumentet som reglerar uppgörelsen med drygt 70-talet punkter bjuder på stora sakpolitiska vinster ur Centersynpunkt. Hjärtefrågor som strandskydd och starkare äganderätt i skogen finns där. Skattetrycket trycks ned utöver det som Moderaternas och Kristdemokraternas budget har levererat. Rejäla arbetsmarknadsreformer ska genomföras – även om facken stretar emot. Vinst i välfärden-frågan kastas i papperskorgen. Den föreslagna regeringspolitiken bör ge omfattande huvudvärk i de rödare delarna av såväl S som MP. Om dessa reformer kommer på plats har Sverige fått större förutsättningar att utvecklas positivt, med tillväxt och framtidstro, jämfört med i dag.
Det är en strategisk framgång att tvinga socialdemokratin att ta ansvar för att dessa reformer genomförs. Men det kommer till priset av att Socialdemokraterna får behålla makten. Detta är en stark anledning till att den här Centermärkta ledarsidan hellre hade velat se Ulf Kristersson som ny statsminister, trots riskerna med SD:s vågmästarroll.
Varje generation centerpartister behöver tydligen få erfara hur samarbeten med Socialdemokraterna i rikspolitiken sällan eller aldrig ger egna långsiktiga partivinster. Låt gå att det är en uppgörelse som gäller ett år i taget, och att den obönhörligen faller om regeringen inte levererar som utlovat. Men det finns alltid ytor som en överenskommelse har glömt att reglera. Där lär C och L få betala i form av förtroende, men utan påverkansutrymme.
En S-regering uppbackad av MP borde ha bakbundits hårt i utrikespolitiken. Försvaret får visserligen de tillskott över tid som M- och KD-budgeten har satt. Men tydliga signaler om hur Sveriges säkerhet i gemenskap med andra demokratier ska stärkas och hur relationen till Nato ska utvecklas, saknas. Annie Lööf sade sig inte vara lycklig över lösningen, men att den gick att leva med. Även om hennes parti och de tre övriga håller med, kan Vänsterpartiet stoppa S-regeringen i voteringen.
Beslutet att acceptera en S-ledd regering kommer att skada Centerpartiet och Liberalerna som motsatser till den socialdemokratiska maktapparaten. Priset för att hålla undan SD kommer till kostnaden av att samtalsutrymmet och värdegemenskapen inom Alliansen allvarligt sargas. I nuläget är samtalsutrymmet förstås minimalt, men såren behöver likväl läkas framöver. Alliansgemenskap behövs även under 2020-talet.