Ojojoj. Tänk att det gick att koka en ny häxbrygd eller snarare trollkarlssoppa på Strindberg. Och skapa halvannan timmes ny dödsdans, där gamle August står för orden fast i ett nytt sammanhang.
Allt börjar ganska ljust. Den berömde författaren och numera även skulptören är på sommarpensionat medan hans fru uträttar ärenden i staden. Han möter en ny vän, tar en simtur medan vännen tar fram pilsnerflaskorna, lyssnar på swingjazz på grammofon. Men snart börjar vännen dominera och visar sig ha ett ännu obehagligt förflutet.
Så är triangeldramat i gång i allt mer laddade scener. Fast mest bara en mot en som en duell och den tredje frånvarande.
Varför? Har vi inte sett så många dagars färder mot natt redan? Läst om författare som efter äktenskapets slut hänger ut sin partner?
Visst. Men här är en poäng att Strindberg förtjänar att tas fram igen år 2017 som en av dem som var med under kvinnokampens första decennier. Ibland med facit i hand på fel sida och elak och vidrig mot kvinnor som han inte gillade eller såg som konkurrenter.
Och hans Darwin-syn på livet som en kamp för överlevnad och fortplantning kan vi finna hemsk och ensidig i dag. Men han ville samtidig ruska om i dubbelmoralens träsk.
Pjäsen i går bygger mest på novellerna i samlingarna Giftas och har ibland inte lyckats komma bort från textsjok ur förordet och en del som känns konstlat.
Jag vet heller inte om det tillför så mycket att man flyttat handlingen till den sorglösa swingjazzens 1920-tal med Glenn Miller-musik och stenkakegrammofon och ibland inte så bra sång från scenen i låtar som Love Me or Leave Me.
Men jo, det framstår som mycket mer självklart att en kvinna måste ha mer jämlika rättigheter när hon går i svarta långbyxor.
Andreas Rodenkirchen antyder fint författaren som en sökare och looser från början, barfota och i badrock och alltmer desperat och neurotisk. Vännen gör Rolf Christianson som en självsäker figur med händerna bakom nacken och en som tränger sig på, som i enaktaren Den starkare. Camilla Nybergs hustru söker nog kärleken men leker också med elden när hon antyder att hon varit otrogen.
Minns också hur Georg Brandes behandlade Victoria Benedictsson illa, som kvinna och författare. Och att Witt-Brattström nyligen gett ut en hel bok till kulturkvinnans försvar.
Så nog var även Gifta värd att se, för sig och i sitt sammanhang.