Med 12 dagar kvar till valet presenterade ett pressat Socialdemokraterna sin valplattform, inklusive en ”game changer”. Denna visade sig vara en ”familjevecka” som skulle ge föräldrar rätt att ta ut ytterligare en veckas ledighet per år tills barnet är 16 år med ersättning från Försäkringskassan. Dessa extra lediga dagar ska kunna tas ut när skolan är stängd, som vid planeringsdagar.
Förslaget presenterades som att det ska ”hjälpa familjer att få ihop livspusslet”. Enligt S själva kommer det kosta 5,4 miljarder per år. Detta är dock bara beräknat på den rena kostnaden för ersättningen. Svenskt Näringsliv gjorde en egen beräkning som också tog med värdet av all förlorad arbetstid. Deras beräkning slutade på runt 32 miljarder.
Det finns mycket att säga om det är förslaget och inte mycket av det är positivt. Vi kan börja med det faktum att detta är så uppenbart valfläsk till breda grupper. Småbarnsföräldrar är en populär grupp att ”muta” och som redan denna mandatperiod, nota bene, har fått höjt barnbidrag. Att lägga ett sådant här förslag i en valrörelse som går ovanligt dåligt för S luktar desperation lång väg.
Det andra man kan ifrågasätta är den ideologiska och moraliska grunden. Syftet ska vara att underlätta för gruppen föräldrar, för att skapa goda villkor i samhället för att vilja skaffa barn. Detta är ett argument att ta på allvar. Att människor vill och kan ha barn är viktigt för att ett samhälle ska må bra. Många länder som inte hanterat detta, som Japan och Italien, börjar få stora demografiska problem.
Samtidigt kan inte argumentet ”vi måste se till att ha det bra för barnfamiljerna” legitimera vad som helst. Sverige är redan ett fantastiskt land för småbarnsföräldrar. Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring, maxtaxa på dagis, VAB, fritids, rätt till heltid på dagis, och så vidare. Självklart blir livet lite jobbigare under småbarnsåren, men det är ytterst ett eget val att skaffa barn. Samhället ska möjliggöra det, men har ingen skyldighet att lägga stora resurser på att avskaffa varje obekvämt moment. Någonstans ifrån måste pengarna komma, och någonstans är det någon annan som inte får pengar. De barnlösa som jobbar mer och är lediga mindre betalar redan stora summor för att bidra till ett bekvämare liv för föräldrar. Det är nog de flesta okej med att göra, men till en viss gräns. Dessutom i ett land som redan har världens högsta marginalskatter.
Slutligen kan man konstatera att den svenska trenden att smeta ut pengar på stora grupper i stället för att behovspröva vilka som har det allra svårast fortsätter. LSS och sjukvården har fått mindre resurser, många förskolor har problem. Är det inte här riktade satsningar behöver hamna? Snarare än ytterligare valfläsk till en stor grupp i samhället som redan åtnjuter många fördelar. Det känns faktiskt inte helt moraliskt försvarbart.
Hanna Marie Björklund